doublifer

Att nafsa precis på gränsen. Utmattningens gräns. Dagen påminde. Länge sedan. Tankarna far som en kula i ett flipperspel.

Vad som händer med sinnet när det inte pressas konstant. Hur det är att leva utan att vara på väg. Utan att jaga och utan att hålla något hemligt.

Synnerligen annorlunda. Det som kommer upp till ytan gör det med en oväntat stark kraft. Detta med att tycka om, ge sig hän och följa trådarna ända ut.

Och Kittlingen. Svårare att tillfredsställa någon som i grunden är nöjd jämfört med den som innerst inne är otillfredsställd? Kittlingen måste jag vara rädd om.

Den enda frustration som kommit istället är perceptionen av ordens otillräcklighet. Kan inte forma dem på samma sätt längre. Kan inte ge dem samma kraft och tryck som tidigare.

Världen ser helt annorlunda ut härifrån. Betraktad från en och samma punkt. Och vad som förut låtit sig begränsas till ord lever nu ut varje dag. I verkligheten.

Kan inte vara på något annat sätt. I leken, kärleken, njutningen och lusten får det verka direkt mot de jag vill. Klart orden tryter. Alls ingen förlust när man nafsat lite på anledningarna.

Tanken på Hennes läppar väckte mig. Den hetta som bor där innanför. Sensationen av just den. Hur den smälter samman med min egen på vägen in mellan dessa läppar. Känslan av att viktlöst segla på en ocean av åtrå, lidelse och hetta med rötter som tränger djupt, djupt ner i sinnet, hjärtat och själen. Med en samklang och en trygghet likt varma berghällar mot vilken de lekfulla vågorna kan härja och retas. När jag tar henne - när hon tar emot mig - är det som att vistas på vågens topp i ett enda utdraget ögonblick. När krusning på krusning, med olika djup och eggande friktion för oss vidare upp genom vågens lustfyllda massa för att när toppen krönts av det intensivt bubblande, kittlande, fräsande i klimax spola upp oss på land. På varma klippor, värmda av oss. Dovt dånande av havets lekfullhet.

Sjön här hos oss. Med lika många öar som året har dagar. Med stränder som tar emot solens strålar och omvandlar dem till ett vackert band av reflektioner.

Med Gubbens båt kommer vi ut på den och kan fiska. Något jag inte gjort sedan jag var barn.

Istället har jag suttit på flygplan världen över och upplevt den där sensationen. Den av att göra något men ändå inte. Att vara del av ett skeende men inte behöva agera förrän något inträffar. Som att någon kommer med en bricka mat eller att turbulens föranleder fastspänning.

Att få sitta där. Hänga där. I ett slags viktlöst tillstånd utan krav har varit ett slags sinnets bränsle för mig.

Men nu finns exakt samma möjlighet här. En ynka kilometer bort. I vår sjö.

Läckert.

Tidigare åkte vi runt och njöt av god ost i slingor.

Innan dess var Den Lille här en stund. Det hoppades studsmatta och åts glass. En god vän kom hit med nybakad morotskaka.

Hon ska ha sex veckors semester. Min tid är fullkomligt fri att disponera som jag vill.

Jag var in till stan och klippte mig utan att behöva vänta en minut.

I natt älskade vi så att verkligheten upphävdes.
Vi bor mitt i paradiset. Vid en sjö. Med mycket fisk. För oss själva men inte ensligt. I söderläge.
Knappast stackars i alla fall.

Gästen har lämnat oss för en stund. Drängstugan står tom och jag bearbetar vare sig jag vill eller inte. Knuffade mig av rälsen, faktiskt. Kraften större än väntat. Tiden emellertid kortare. Precis som han. Kort, men med stor kraft.

Med en törst som sannolikt förr eller senare kommer att släcka hans kvickheter och lämna Henne och Brodern med en tomhet efter något som både funnits och inte.

Kan, vill, törs eller orkar inte se hela horisonten runt sig. Där finns visst kapacitet, om kraften fokuseras. Och förmåga att ta sig fram - med den viga verbaliteten, de tvärsäkra lögnerna och de förmodat giftiga kvädena levererat ur ett rusande snabbt sinne via den kvicka munnen.

Han är ingen stor människa. Men han har del i att Hon är den Hon är - tvivelsutan. Och han är människa. Och han finns här. Jag förstår att man kan tycka om honom. Eftersom jag gör det själv.

Han har fått en svärson som nog ser mer än han tror. Som känner den vanemässiga lögnarens och missbrukarens drift, slipad av långvarigt dubbelliv och intensiv arbetsnarkomani. Som väl känner genvägen via charm och en vig mun.

En som efter visst velande nu valt att själv finnas där i första ledet. Främst för att inget grus ska kompromissledes leta sig in på fel ställe. En som säkerligen kommer att få smaka på den beskare vokabulären. Men - tror jag - någon som han kan komma att tycka om. Eventuellt.

Och vad själva beroendet beträffar - någonstans där i botten av glaset finns en bild av någon med så känsligt hjärta och så skarpt sinne att det måste dövas för att kunna fungera någorlunda i samhället. Det känns igen. Men tillämplingarna varierar.

Många pusselbitar på några få dagar. Placerar dem längst tidslinjen och finner betydligt mer än väntat. Såväl på Hennes som på min egen bana. Många samband som blivit rakare. Och några nya, mindre, kuntar.

Slutligen, det som biter sig fast i varje cell av min kropp. Den djupa beundran och respekt som vuxit ännu mer för Henne och Hennes sätt att leva, skratta och älska. En stor portion till hennes Mamma, en framförallt till Henne själv, som sett till att bli den hon blivit. Den jag älskar bortom all begriplighet. Den största jag träffat, sin litenhet till trots.

Kompromisshjärtat som ger sig tillkänna med några svaga, svaga slag. Första gången sedan jag började leva i känslomässig realtid.

Men på vägen dit lärde jag mig, utan mista möjlighet att kunna tvivla på saken, att allt har en mening.

Så det måste inte vara enkelt. Det måste inte vara precis exakt som man vill ha det. Däremot kan det nog vara precis tvärtom.

Gästen. Pappan. Anledningen. Ser och inser. Tycker om. Ser det dubbeleggade. Därom ska jag skriva en annan dag. Tror jag.

Och Henne. Henne älskar jag bara mer och mer. Som sagt. Kompromisslöst.

Och den där likheten. Den djupa känslomässighetens funktion. Den är nog mer lika hos oss två än jag kunde föreställa mig.

Allt är en del av samma helhet. Vad som på håll är oerhört vackert kan på närmare håll förlora lite av sin skönhet. Men jag kan inte sluta titta. För sedan kommer skönheten åter. Som en vacker äng. De halvätna bladen på en blomma är en del av skönheten, dess ekosystem, även om de inte är vackra i sig själva. Och vidare - för just där - i det halvätna lövet - finns de oändligt vackra fraktaler som beskriver samma blads struktur. Dess uppkomst. Och dess mening.

Livet. Detta. Jag älskar det.

Taxi. Besök. Förut annat än nu.

Hon. Pappa. Allvarligt.

Den lille. Hans mormor.

Hjärtat. Avståndet.

Tonerna. Sekvenserna de kommer i. Hur de träffar.

Som det tar mig. Griper.

Närmare har jag aldrig varit. Men ändå närmare vill jag komma.

Men så långt bort som jag var idag har jag aldrig varit riktigt nära förut.

Det har blivit annorlunda sedan vi kom hit. Här finns mer att göra. Fler kommer hit. Orden har i princip slutat växlas på det skrivna viset.

Mycket svagt men ändå. Jag saknar något. Det är inte lägenheten trots att jag trivdes som jag aldrig tidigare gjort. Har inte tänkt på den en sekund. Inte en enda gång har jag ens varit på väg dit i mitt sinne.

Nej, det har med orden att göra. Och den där tiden - den som inte innehöll något. Men som ändå var så full av mening.

Jag tror det finns några fallgropar här på gården. Vi kommer sannolikt att vara i närheten av dess kanter när vi tar marken i besittning. Passa sig för måstena, de uteblivna reflektionerna och vårdandet av den friktionsfria ytan.

Men vi kan. Med eller utan omvägar.