doublifer

När jag känner att linjen följs med distinkt precision drar jag den också med uppbådande av min fulla och odelade koncentration.

Jag vet att du känner dig sårad. Att du din vana trogen gör det till mitt fel. Att din tillvaro är tom och ödelagd. Att du inte tagit många steg på vägen sedan jag packade mig iväg.

Anar hur luften känns. I lägenheten. Tvärsöver gatan. I kvarteret. På kontoret. Hur vad som redan var små cirklar kanske rentav krympt till små, små punkter.

Jag vill inte komma i närheten av en sådan värld. Aldrig, aldrig någonsin mer. Och jag kan känna lukten av den på mils avstånd. Dessvärre. Jag ser den hos någon som betyder mycket för mig och ännu mer för någon jag älskar. Och det gör mig fullkomligt jävla spyfärdig.

Ditt sätt att försöka äga mig gjorde mig absolut vansinnig. Dina föräldrar försökte hjälpa dig i livet. Så gott de kunde. Så de försökte äga mig, de också. Ni såg att jag inte trivdes. Ni såg att jag inte hade samvete att lämna dig. Er. Jag fortsatte att andas luft in i er döda djävla rättrådiga vardag. Att vara den som fick saker att hända, att knyta förhoppningar till och att skylla på när något gick snett. Att vara den som släppte in flugan, kånkade grejor eller såg till att skaffa dig ett jobb.

Och jag stannade kvar, mitt dumma fanstyg. Så in i helvete jävla menlös och dum.

Istället för att resa mig upp och gå där ifrån blev jag ett fult litet kryp. Jag revanscherade i det fördolda och kunde triumfaliskt drömma mig iväg till något av mina andra liv när jag satt där vid köksbordet tvärsöver gatan.

Fördjävligt. För jag visste ju också att jag var en riktigt skitstövel hela tiden. Att jag måste vara en skitstövel för att leva. Så vansinnigt.

Du skulle bara ha vetat. Ni skulle bara ha vetat. Vad jag pysslat med under vägen. Hur min kompensation för era försök att mästra och äga mig sett ut. Så långt ifrån vad ni ens kunde få in på er inskränkta lilla världskarta, mindre än ett postnummerområde. Då skulle ni nog inte varit så jävla självgoda i ert förbannade akademiska höghyckleri. Alla era aversioner – invandrare, homosexuella, grannar, mina föräldrar, kollegor. Att jag behållit mitt eget sätt att se på saken hela tiden och inte förtryckt min egen livslust ett förbannat dugg. Snarare underblåst ett upptäckande i era trångsynta fotspår.

Fy fan.

När det gnällts på alla förbannade små skitsaker. Hade det verkligen varit väsentligt om ni sett vad jag ägnat mig åt när jag inte var hemma? Vilka jag träffat, hur jag levt. I min enorma lönndom, i det ursprungliga lilla fack som med tiden blev större än verkligheten hemma. Ett hemma där jag aldrig trivdes. Som jag alltid var på väg ifrån. Där ingen kan trivas. Hämma, inte hemma.

Ju mer du rotade och oroade dig, desto mer raffinerade blev mina metoder. Du skolade mig till en mycket god lögnare. Och gav mig därigenom upplevelser jag inte längre har vett att skämmas över.

Nu när sista länken ska klippas av, sannolikt inte utan vederbörligt jämmer, släpper också vad jag tror är de sista sjoken av ilska från mig. De stiger faktiskt till väders, trots sin tyngd. Vet inte vart de tar vägen, men de lämnar mig.

Du har utnyttjat samma svaghet sedan jag lämnade dig. Du har vetat att jag reflexmässigt vill få hela världen att tycka bra om mig. Att jag inte är den som bråkar i första taget. Att jag borde tycka att jag är skyldig dig för alla misstag jag någonsin begått. Du har faktiskt parasiterat, rakt upp och ner. För när jag tittar i backspegeln är det det ända jag sett att du är riktigt bra på. Faktiskt. Att ditt liv är skit är inte mitt problem. Det har ju egentligen varit ditt problem hela tiden. Lycka till att hitta någon ny att projicera det på.

Jag lever ett alldeles underbart liv och paradoxalt nog är det er förtjänst, alltihop. Om ni inte försökt äga mig hade kanske inte vägen varit densamma. Den förbjudna lustens glöd hade kanske inte fört mig hit till viken och in i en värld så långt från er som det bara är möjligt. Att jag nu får leva ut all kärlek och värme och se den andas in av de som älskar mig. Jag hade kanske inte varit färdig med det dubbla och därigenom redo för något villkorslöst. Jag kanske inte hade sett ägandes absurda vidrighet.

Att äga en annan människa går helt enkelt inte. Men ur försöken att göra just det kommer de värsta djävulskapen.  Jag vet ju egentligen att det handlar om rädsla. Att små människor är rädda människor och att de är det av en anledning som kanske inte ytterst är deras eget fel. Att försöken till kontroll och ägande är desperata initiativ med syfte att göra det okontrollerbara kontrollerbart och se till att inget oväntat någonsin kommer att kunna inträffa. Men det rättfärdigar inte ändå.

Jag börjar kanske bli färdig med det förgångna så smått. Tar mer tid än man kan tro och denna sista etapp kan nog bli såväl knepig som kostsam. Men vad som gnager allra värst i mig är att se hur andra försöker kuva de okuvliga. Jag blir alldeles vansinnig av ilska, faktiskt.

Förundras av ditt sätt. Ditt sätt att tålmodigt bygga upp, forma och skapa med små, små rörelser. Hur du vänder ängslighet till en trygghet med din tysta, fasta, kärleksfulla och otvungna närvaro.

Hur ditt huvud fastnar i saker och hur saker fastnar i ditt huvud. Hur du lever utan att förneka dig.

Ser och fascineras.

Det kommer enbart ur dig själv såsom du format även dig enligt ditt tålmodiga mönster. Att resan varit allt annat än enkel. Och att du blivit många gånger större än dig själv. Resan är aldrig slut. Du har kommit så oerhört långt.

Aldrig annat än i mina mest urflippade drömmar trodde jag att jag skulle kunna få leva med någon som dig. Att du ens finns är en orimlighet i sig.

Du är så makalöst vacker. Så ljuvligt makalöst vacker från det allra innersta ut i varje till synes anspråkslös detalj.

En Älskad som har mockat skit.

En Liten som har lekt med en hund.

En Vän som lagat mat.

En katt som kryper upp i knät.

En krokodil som inte vill annat än pussas.

Att komma hem. Kan inte bli bättre.

Detta med tandborstning och upptäckaren. Rotar vidare i det vare sig jag vill eller inte.

Om vi inte brutit mönstret? Hur skulle det sett ut då? Just, precis. Intellektet vaknade i och med brottet och ur detta är vår nuvarande världslighet sprungen. Kanske var det de ämnen, processer och brister som krävdes för att det skulle börja tänkas ordentligt.

Sedan kan vi kalla det vad vi vill, men troligen blir vi mindre smarta om vi går tillbaka. Och det, i sin tur är inte nödvändigtvis en dålig sak.

Ingenting är enkelt. Så enkelt är det.

Ska bli morbror.

Har hoppats länge.

Men nu vet jag kanske när.

Trodde inte det skulle kännas just.

Men det känns faktiskt mycket. Mycket bra.

De blivande morföräldrarnas lycka är en stor knut som löses upp.

Den blivande modern. Min syster. Äntligen, efter allt inre trassel. Hon kommer att bli hel.

Hur kunde människan överleva innan man började borsta tänderna?

Någon som gjort en stor upptäckt men röner liten framgång öppnade reflektionens portar idag.

Och så rullade frågorna på:

Kan hjärnan vara smart kl 08-17 varje vardag, elva månader om året?

Är kompensation en lösning på ett problem?

Vart finns lyckan i att trängas på ett köpcentrum en löningslördag?

Varför försöker så många vara så duktiga? Och inför vem? Egentligen?

Hur kan rädslan få ta så stor plats?`

Varför betraktar vi teknik som smartare än oss själva?

Varför finns ordet livspussel?

Tanken är långtifrån ny. Men den blev väldigt konkret.

Är det inte så att vi håller varandra tillbaka för att alla ska få plats. En plats.

För om alla skulle ta sin plats. Skratta sina skratt, släppa sina fisar, jobba bara när det gav effekt, känna sig tillfreds och inte kompensera, njuta av en skön orgasm då och då och äta sig mätt och inte mer. Hur skulle det se ut då? Hur många skulle egentligen få plats?

Bara en tanke.

Jag tänkte på min strand idag.

Ett år har gått och vi har inte setts.

Inte en enda gång. Inte där. Inte i tanken, ens. Tills nu.

Ett sting av saknad.

En saknadens saknad. En tomhetens tomhet.

Saknaden, stranden. Klippornas värme. Vågornas brus. Den salta luften. Knutars upplösning.

Behövs inte nu. Tillhör det förgångna. Saknad, men inte sörjd.

Skymtar Henne. Mitt i ett slags dvala så är Hon allt jag ser. Men skymtar ändå bara.

Uttrycker mindre. Ett slags jämn dager har lagt sig strax under topparna så att mindre nu exponeras. Men ytan ligger högt och det som flyter under den är hela nästan verkligheten. Det ljuvliga känns verkligt. Flytande. De fräsande topparna är vad som utgör mönsterbrotten.

Fräsande, skummande vågtoppar. Som kommer med regelbunden oregelbundenhet. Fulla av energi och turbulens. Av fukt. Värme. Målmedvetenhet. Obeveklighet.

Hon föder dem. Inte genom något som helst agerande. Utan genom sin existens, oavsett intensiteten i densamma.

Att skönja Hennes linjer. Att låta blicken följa kindens övergång i haka. Att med fingertopparna känna Hennes hårfäste. Att på håll i ett förstulet ögonblick skåda Hennes nakna rygg och den vågskål av begär som bor invid bukten mot Hennes bröst. Att låta mina händer känna hennes fötter. Att i sinnet anträda upptäcktsfärd efter upptäcktsfärd längsmed hennes sinne och kropp i ett och samma svep.

Hösten har gjort havet lugnare. Dess spegelblanka yta visar reflektion av reflektion med lugna, tydliga och svalkande rörelser i djupet. Varsamt modifierade perspektiv vars betraktelsepunkt längst fogen mellan sand och vatten förflyttas med skeenden och uteblivna skeenden. Denna linje som ständigt förändras men alltid finns kvar. Som förbinder en oändlighet med nästa och vars komplexa enkelhet inte kan beskrivas.

Våg efter våg. Efter våg. Vissa rinner ut i sanden, som det var menat då de bevisligen inte hade energin att fräsa till. En del av hänsyn, men ingen på grund av bristande målmedvetenhet. Alla vågor når fram. Och de som inte fräser rubbar med sin turbulens under ytan kornen på botten upp mot stranden. Arrangerar dem så att senare vågor får högre energi och bygger på så sätt tålmodigt upp vågkam efter vågkam. Korn för korn. Med den oändliga kärlekens obeveklighet. Målmedvetenhet.