Pissigt
Släktskit. Snyggt kidnappningsförsök som lyckades delvis. Fan också.
Stänger inga dörrar. Dels eftersom jag begriper så väl, så väl hur det kommer sig. Jag sympatiserar inte för fem öre, men jag vet precis hur det fungerar och jag vet exakt vad som händer om man göder den där landminebaserade bortsprängningsreflexen som ligger och lurar inför varje påtalande av det uppenbara.
Vill man ljuga för sig själv så går det alldeles utmärkt om än de närstående kastas av tåget i rasande fart.
Begriper hur de hade det nu, de mina. Varför syrran är så laddad när det kommer till val. Precis och exakt samma sak. Och min bubblas skal var i dubbelhärdad kevlar.
De var de ända som hade begripit om jag vänt ut- och in på bubblan och visat alla de tvivel och funderingar jag hade. Men jag vägrade låta dem gotta på mina egna misstag. Jag var stolt. Denna jävla stolthet.
Dels det, som sagt. Och dels - aldrig bränna eller elda. Visa men stå kvar. Och hur det ska gå till beror på motparten. När jag verkligen vill att det ska fungera.
Jag tycker om den där svågern, uppenbara svagheter inkluderade. En dag kommer han att få vandra hela vägen tillbaka igen. Men just nu ligger han pyschkigt till.
Helt fantastiskt
Familjen är hel. Pappan på tidiga bättringsvägen. Staden bubblar. Massorna jublar. Kvinnan överglänser solen. Frukosten smakar underbart. Kyrkan där hon ska bli min är underbart vacker. En skruv i asfalten. En stor före detta granne gör intryck. Solen skiner. Värmer. Datumen stämmer. Den lille kommer hem. Hon är vackrare än någonsin.
Allt är vackert. Allt stämmer.
