doublifer

Jag stod bakom en stor glasvägg. Framför mig stod Carl-Henric Svanberg. Vi såg när ett gult tegelhus med en Bonnierlogga vickade över ända. Carl-Henric bröt samman i gråt och sa ”jag skulle aldrig ha låtit det hända”, vände sig om till vad som såg ut att vara Michael Trescow och grät floder i hans famn.

Skum dröm. Feberdrömmar kan vara sådana.

1: Födsel. Närvaro. Kreativitet. Volitalitet. Utanförskap

2: Flykt. Omdaning. Intolerans. Försök. Flykt. Svek

3: Kreativitet. Lust. Trygghet. Lycka. [……………….]

4. […………….].[…………….].[…………….]

Familjen är hel. Pappan på tidiga bättringsvägen. Staden bubblar. Massorna jublar. Kvinnan överglänser solen. Frukosten smakar underbart. Kyrkan där hon ska bli min är underbart vacker. En skruv i asfalten. En stor före detta granne gör intryck. Solen skiner. Värmer. Datumen stämmer. Den lille kommer hem. Hon är vackrare än någonsin.

Allt är vackert. Allt stämmer.

Svåger drog adrenalin. Jag ser ju att han älskar dem – vad håller han på med?

Men jag om någon vet ju.

Han gör precis som jag gjorde. Flyttar sig och sin familj åt sidan för en väldigt rädd partner.

Stämmer i skrämmande hög grad.

Tanken på Henne lämnar brännande fotavtryck längst de stigar de vandrar i sinnets innersta. Avtryck satta med distinkt lätthet, men med hela universums centrerade vikt. Med målmedveten självklarhet. Med de karaktärsfasta linjerna som bara Hennes fötter kan ha.

Som avspeglar hela den stora litenheten och de storheter som bor i den. Som stadfäster den vandrandes gestalt, dess linjer, glädje, smärta, blick, påfund, rastlöshet och kättja. Som med näringen ur en den ordinäraste jordmån förmår blommar ut i den mest obegripliga skönhet.

Hon fyller mig av lycka, åtrå, insikt, lugn och sprudlande bubblor av seriositet. Och en distinkt och okuvlig längtan att fylla Henne. Åter och åter.

De kom tassandes på en oupplyst stig i mörkret där de minst av allt var väntade. Men de traskade rakt in. Dess avtryck finns nu på insidan av mitt bröst. De sparkar upp förbehållens portar, släpper lös passionens tryck och ger elden dess kompromisslösa glöd.

Så kommer vi då äntligen dit. Till upplösandet av den sista knuten. Några papper, en summa på ett konto och så var det klart. Det var vad som blev kvar. Ingenting.

Det är jag oerhört glad för. Oerhört.

Fem uppriktiga ord. Viktiga, visade det sig. Lärdomsstaden kändes inte längre tung. Och det var mer eller mindre första gången sedan ordens upphov senast siktade undertecknad.

Jag nyper mig i armen om och om. Dagar som denna, dagar som dessa. Det liv jag lever. De jag lever det med. Som vi lever det.

I periferin finns personer med bekymmer av olika slag. Givetvis och faktum. De finns där och de är omtyckta ändå. Ingen som petar och tycker. Bara känner.

Att detta är vad mitt liv har kommit att bli. Att jag får gå upp på morgonen, göra vad jag känner för helt och hållet, och göra det med dem jag älskar allra mest.  Att jag inte jagar, springer eller flyr längre – inte för ett ögonblick, utan att jag lever på ett sätt jag drömt om men aldrig riktigt trott varit ens avlägset möjligt.

Här och nu. Så ända in i vassen.

Idag tog huvudet med sig mig på en liten rundvandring. Här i mitt liv med vad som varit förut i ett slags backspegel att jämföra. Det var en hisnande resa och den om inte skrämde mig så skakade den mig ganska bra. Att ett drygt år kan göra en sådan skillnad.

Att ren och oförblommerad drift kunde leda mig till en enda liten människa som i sig innehöll alla nycklar och svaret på varenda liten ouppklaradhet i hela livet. Hur saker bara fungerar, ordnar sig, vill väl och lyckas alldeles av sig självt. Och hur den tysta tryggheten gör det möjligt att klara nästan vad som helst.

Hur lust och skratt får samverka och hur onda spiraler får sin upplösning.

Jag vacklade en smula idag. Överlycklig – i ordets rätta bemärkelse. Det fick vissa biverklingar, dessvärre, men inte något irreparabelt – därom är jag tämligen säker.

God natt. 

Kalas för några dagar sedan. Men värmen från de galnaste av sällskapet lever kvar. Något utöver det vanliga. Som en del i allt det menade.

Du sa ”vad är ens egen familj mot någon annans”. Det sved. Du är de giftiga ordens mästarinna och du strör dem omkring dig med giftiga tänder när något gnager i dig.

Att din man valt att fira julen någon annanstans, utan dig och ert kommande barn, gör ont – det förstår jag. I allra högsta grad. Och om det hjälper att spruta gift på mig, så var så god.

Hade hoppats att du skulle komma hit. Du sa att du ville, och de gamla gör det. Men jag förstår nu att du inte vill på grund av giftet. Och det är kanske lika bra, dessvärre.

Tycker om dig, men om jularna blir du lite snurrig. Hoppas det går över med åren och att din man ser och förstår vad han måste göra. Han har alla förutsättningar.

Nu tänker jag inte mer på dig och dina ord – ha det gott! 

(En vacker dag kanske du till och med får läsa min blogg ;-)

Jag har aldrig ens kommit i närheten av att se mig göra just det.

Men efter bara några veckor med Henne visste jag att jag ville.

Inte för att det gör kärleken större eller ger några omöjliga garantier.

Äktenskapet kan inte ge oss något vi inte har.

Men vi kan ge äktenskapet något.

Vi vidgar vyerna för hur underbar kärleken kan vara. Vi kan bränna den äktenskapliga njutningens barriärer och drunkna i närhet i stormens öga då stormen rasar som värst där utanför.

Våra ringar kan symbolisera den vackra, vibrerande, fullkomligt självvalda och obevekliga kärlekens makt över ett par smått frustrerade personer som bara skulle ligga lite.

Vi kan inte lova varandra att det varar för evigt, det har ingen någonsin kunnat. Men vi kan lova att ge det äkta ståndet den mest äkta kärlek som någonsin upplevts.

Vår kärlek och lidelse. Och en sjudundrande fest. Och jag får kalla henne frugan.

När jag känner att linjen följs med distinkt precision drar jag den också med uppbådande av min fulla och odelade koncentration.

Jag vet att du känner dig sårad. Att du din vana trogen gör det till mitt fel. Att din tillvaro är tom och ödelagd. Att du inte tagit många steg på vägen sedan jag packade mig iväg.

Anar hur luften känns. I lägenheten. Tvärsöver gatan. I kvarteret. På kontoret. Hur vad som redan var små cirklar kanske rentav krympt till små, små punkter.

Jag vill inte komma i närheten av en sådan värld. Aldrig, aldrig någonsin mer. Och jag kan känna lukten av den på mils avstånd. Dessvärre. Jag ser den hos någon som betyder mycket för mig och ännu mer för någon jag älskar. Och det gör mig fullkomligt jävla spyfärdig.

Ditt sätt att försöka äga mig gjorde mig absolut vansinnig. Dina föräldrar försökte hjälpa dig i livet. Så gott de kunde. Så de försökte äga mig, de också. Ni såg att jag inte trivdes. Ni såg att jag inte hade samvete att lämna dig. Er. Jag fortsatte att andas luft in i er döda djävla rättrådiga vardag. Att vara den som fick saker att hända, att knyta förhoppningar till och att skylla på när något gick snett. Att vara den som släppte in flugan, kånkade grejor eller såg till att skaffa dig ett jobb.

Och jag stannade kvar, mitt dumma fanstyg. Så in i helvete jävla menlös och dum.

Istället för att resa mig upp och gå där ifrån blev jag ett fult litet kryp. Jag revanscherade i det fördolda och kunde triumfaliskt drömma mig iväg till något av mina andra liv när jag satt där vid köksbordet tvärsöver gatan.

Fördjävligt. För jag visste ju också att jag var en riktigt skitstövel hela tiden. Att jag måste vara en skitstövel för att leva. Så vansinnigt.

Du skulle bara ha vetat. Ni skulle bara ha vetat. Vad jag pysslat med under vägen. Hur min kompensation för era försök att mästra och äga mig sett ut. Så långt ifrån vad ni ens kunde få in på er inskränkta lilla världskarta, mindre än ett postnummerområde. Då skulle ni nog inte varit så jävla självgoda i ert förbannade akademiska höghyckleri. Alla era aversioner – invandrare, homosexuella, grannar, mina föräldrar, kollegor. Att jag behållit mitt eget sätt att se på saken hela tiden och inte förtryckt min egen livslust ett förbannat dugg. Snarare underblåst ett upptäckande i era trångsynta fotspår.

Fy fan.

När det gnällts på alla förbannade små skitsaker. Hade det verkligen varit väsentligt om ni sett vad jag ägnat mig åt när jag inte var hemma? Vilka jag träffat, hur jag levt. I min enorma lönndom, i det ursprungliga lilla fack som med tiden blev större än verkligheten hemma. Ett hemma där jag aldrig trivdes. Som jag alltid var på väg ifrån. Där ingen kan trivas. Hämma, inte hemma.

Ju mer du rotade och oroade dig, desto mer raffinerade blev mina metoder. Du skolade mig till en mycket god lögnare. Och gav mig därigenom upplevelser jag inte längre har vett att skämmas över.

Nu när sista länken ska klippas av, sannolikt inte utan vederbörligt jämmer, släpper också vad jag tror är de sista sjoken av ilska från mig. De stiger faktiskt till väders, trots sin tyngd. Vet inte vart de tar vägen, men de lämnar mig.

Du har utnyttjat samma svaghet sedan jag lämnade dig. Du har vetat att jag reflexmässigt vill få hela världen att tycka bra om mig. Att jag inte är den som bråkar i första taget. Att jag borde tycka att jag är skyldig dig för alla misstag jag någonsin begått. Du har faktiskt parasiterat, rakt upp och ner. För när jag tittar i backspegeln är det det ända jag sett att du är riktigt bra på. Faktiskt. Att ditt liv är skit är inte mitt problem. Det har ju egentligen varit ditt problem hela tiden. Lycka till att hitta någon ny att projicera det på.

Jag lever ett alldeles underbart liv och paradoxalt nog är det er förtjänst, alltihop. Om ni inte försökt äga mig hade kanske inte vägen varit densamma. Den förbjudna lustens glöd hade kanske inte fört mig hit till viken och in i en värld så långt från er som det bara är möjligt. Att jag nu får leva ut all kärlek och värme och se den andas in av de som älskar mig. Jag hade kanske inte varit färdig med det dubbla och därigenom redo för något villkorslöst. Jag kanske inte hade sett ägandes absurda vidrighet.

Att äga en annan människa går helt enkelt inte. Men ur försöken att göra just det kommer de värsta djävulskapen.  Jag vet ju egentligen att det handlar om rädsla. Att små människor är rädda människor och att de är det av en anledning som kanske inte ytterst är deras eget fel. Att försöken till kontroll och ägande är desperata initiativ med syfte att göra det okontrollerbara kontrollerbart och se till att inget oväntat någonsin kommer att kunna inträffa. Men det rättfärdigar inte ändå.

Jag börjar kanske bli färdig med det förgångna så smått. Tar mer tid än man kan tro och denna sista etapp kan nog bli såväl knepig som kostsam. Men vad som gnager allra värst i mig är att se hur andra försöker kuva de okuvliga. Jag blir alldeles vansinnig av ilska, faktiskt.

Förundras av ditt sätt. Ditt sätt att tålmodigt bygga upp, forma och skapa med små, små rörelser. Hur du vänder ängslighet till en trygghet med din tysta, fasta, kärleksfulla och otvungna närvaro.

Hur ditt huvud fastnar i saker och hur saker fastnar i ditt huvud. Hur du lever utan att förneka dig.

Ser och fascineras.

Det kommer enbart ur dig själv såsom du format även dig enligt ditt tålmodiga mönster. Att resan varit allt annat än enkel. Och att du blivit många gånger större än dig själv. Resan är aldrig slut. Du har kommit så oerhört långt.

Aldrig annat än i mina mest urflippade drömmar trodde jag att jag skulle kunna få leva med någon som dig. Att du ens finns är en orimlighet i sig.

Du är så makalöst vacker. Så ljuvligt makalöst vacker från det allra innersta ut i varje till synes anspråkslös detalj.

En Älskad som har mockat skit.

En Liten som har lekt med en hund.

En Vän som lagat mat.

En katt som kryper upp i knät.

En krokodil som inte vill annat än pussas.

Att komma hem. Kan inte bli bättre.

Detta med tandborstning och upptäckaren. Rotar vidare i det vare sig jag vill eller inte.

Om vi inte brutit mönstret? Hur skulle det sett ut då? Just, precis. Intellektet vaknade i och med brottet och ur detta är vår nuvarande världslighet sprungen. Kanske var det de ämnen, processer och brister som krävdes för att det skulle börja tänkas ordentligt.

Sedan kan vi kalla det vad vi vill, men troligen blir vi mindre smarta om vi går tillbaka. Och det, i sin tur är inte nödvändigtvis en dålig sak.

Ingenting är enkelt. Så enkelt är det.

Ska bli morbror.

Har hoppats länge.

Men nu vet jag kanske när.

Trodde inte det skulle kännas just.

Men det känns faktiskt mycket. Mycket bra.

De blivande morföräldrarnas lycka är en stor knut som löses upp.

Den blivande modern. Min syster. Äntligen, efter allt inre trassel. Hon kommer att bli hel.