doublifer

I natt fyllde jag henne. Liksom hon fyllde mig. Köttsligt, men även själsligt. Till bredden och vidare till utvidgande av alltet. Sprunget ur det som inte fick finnas till fullbordande av en obegripligt vacker verklighet.

Efteråt, i den magiska kombinationen av nordiskt nattljus och värmeljuset - de linjer och vinklar, de ytor och böjar som utgör hennes form. Jag trodde att jag hade sett dess absoluta skönhet.

Men det hade jag inte. Det vackraste är ännu vackrare.

Det vackraste är allt denna varelse förkroppsligar. Det hon ser ut att vara. Det hon är. Och vad det innebär.

Älskar. Förbehållslöst och fullkomligt.

Natten i paradiset. Inte mörk. Nordisk. Utkikspunkten är färdig och dofterna, utlösta av den lätta fukten är levande. Inte ystra, men ytterst levande.

Fler ljud än jag anat. Levande men diskreta. Många.

Nu hör jag ett till. Dieselknatter och låg basgång. Hon är hemma.

Tidigare idag kom den lille.

Paradiset är fulltaligt. Fullkomligt.

Godnatt. Underbart.

Han har sjungit något opassande på dagis. Hans Pappas Y har fått honom att sluta med nappen. Konfiskerat lördagsgodiset och slängt honom i säng för att de inte haft koll. Och så ska han sluta skämta om fisar och rapar.

Hos oss har han ett helt annat slags liv. Gladare, friare. Med obegränsat mycket fantasi.

Jag vet inte riktigt. Men jag anar. Och begriper lite till.

Om man hämmar alla människor blir de likadana. Lätthanterliga. Praktiska.

Det krävs mod och uthållighet för att skapa individer. Fantasi och gränslös kärlek. Så är det bara.

Men jag sa inget. Tvärtom då möjligen. Svärmor sa mer. Jag var tyst. Hummade. Vet inte om denna konflikt är till för mig. Men inom mig kokar det.

Jag besökte botten tidigare idag. Den där känslan fick fatt i mig, den av ett slags inre vanmakt inför något jag inte förstår. Fel. Någon jag inte förstod.

Hann faktiskt bli arg. Oklart i vilken riktning. Jag var i alla händelser ensam, ett krav för den där riktigt själsliga ilskan. En kvart och tre blickar senare var det över. Jag hade fått upp spåret igen.

Men jag förstår att ilskan talade till mig. Den sa mig ett och annat om vad det är jag inte ser. Och uppmanade mig att kika från andra vinklar. Då kan jag börja försöka förstå. För försöka förstå måste jag. Att sedan verkligen förstå - det kan man aldrig riktigt kräva livet på. Dessutom rör ju allt på sig och att förstå statiska situationer och samband är således inte alltid så givande.

Det är de dynamiska sambanden som avgör. Och den i dessa förvisso försumbara, men ändock alltid närvarande friktion. Den som måste finnas där så länge något lever och är verkligt. Kan både kittla och skava. Men även en skavning är en kittling om man använder den rätt.

Hm.

En annan känsla idag. Pusslet i nytt ljus. Pusslen. Bra att sova ibland.
Och utmaningen, den jag sökte, fortsätter utmana.

Så som jag vill ha det. Just så.

Där finns en Energi. En som fått sitt utlopp i närheten alltsedan jag träffade Henne. Och som dessförinnan gödde kreativiteten, karriären och arrangerade äventyren.

Men har den stockat sig lite. Närheten färdas i ett smalare rör. Annat som gnager, tror jag. Kan vara närheten som begränsar densamma. Eller en naturlig progression.

Kanske är det min egen baksmälla. Mycket, mycket har ändrats. Jag har älskat varje förändring och lever som i en dröm. Men kanske förändring ändå tar sitt - oavsett?

Jag ser mycket trötthet invid och finner orsaker i pusslet och dess periferi. Och så pillren. Tror jag förstår - delvis. Tror jag. Frågar och får några svar. Iakttar. Lär.

Men det som håller mig vaken inatt är den där frågan. Var ska Energin ta vägen? Den kväver om den inte används.

Min vana säger - jobba. Det gjorde jag alltid, alltid tidigare. Men vågar inte det nu. Inte så. Och säkerhetsmarginalen ska vara god. Mycket god. Jag är en missbrukare i fråga om jobb.

Äventyr som de jag tidigare låtit ta enorma mängder Energi är inte att tänka på. Finns varken längtan, motiv eller lust. Och det dubbla skulle jag aldrig klara av att ikläda mig igen.

Händerna och kroppen vill jobba. Ute. Fysiskt. Det hjälper lite, lite, men inte som tidigare. För det går så vansinnigt lätt nu. Kan inte alls förklara det. Det bara flyter.

För så är det - överlag. Allt bara fungerar. Jag är van att behöva ta i och hålla spjärn mot saker. Behövs inte nu. Kanske är det därför den där Energin gäckar mig så.

Det får väl surra några veckor till. Och kanske försöka med det jag tills för ett knappt år aldrig riktigt provat på. Bara flyta.

Hennes inre doft finns på mina fingrar. Jag andas in genom dem och njuter. Kittlas. Den stund som var för några timmar sedan - overklig. Extatisk. Sinnet njuter.

Och som jag älskar Henne. Den obeskrivligt fria känslan av att få dela livet med Henne och Den Lille. Fri just för att jag är jag och inte spelar. Energin inkluderad, på gott och ont.

Ett litet dammkorn som ska få flyta bort.

Ska prova att sova på saken.

Jag bor på den underbaraste platsen i det underbaraste landet. Våra hagar är gröna. Träden blommar och luften är väldoftande av regnet.

Man kommer hit på en grusväg genom ett par skeva grindstolpar. Ladan är enorm och huset lurar besökaren med sin förvillande litenhet.

Sjön ett stenkast bort är full av småfisk och sandstränder. Vi får låna gubbens båt så mycket vi vill.

Här finns plats att leka och älska. Skapa och tillverka. Vårda och utfodra.

Detta måste vara paradiset. Och här bor jag. Med den mest underbara kvinnan som någonsin funnits. Som skapad för mig med en koppling från var av hennes egenheter till en motsvarande hos mig.

Och den lille. Denne egensinnige, distinkte men också mycket känslige. Han är här halva tiden men jag skulle inte hicka om han var här mer. Inte alls, till min modesta förvåning.

Och den där nya känslan. Den av att vara fri. Att jag är jag vad som än händer och att det löser sig. Just för att vi är de vi är och inget måste. Inget ska. Det bara är.

Underbart.

Andas

För exakt ett år sedan. Jag kunde knappt andas alls längre. Enbart genom ett litet, litet rör av till synes omöjligt hopp. I ett på tok för kallt liv.

Idag. Jag andas luften här i skogen. Hoppar på studsmattan. Njuter av solen och av hennes henne värme. Och den lilles. Och alla de äkta personer som från tid till annan vistas här.

Det är obegripligt vilken klyfta ett fjuttigt år kan överbrygga. Fullkomligt.

Och att leva kunde vara så underbart. Enkelt.

Där fanns ytterligare en. Och ännu fler bitar rasar på plats.

Låta bli att hjälpa dig kan jag inte. Lika lite som jag kan.

Stand by the standby. Just så.