doublifer

Wenn Glück und liebe einfach ist. Wenn lach und leben einfach fließt.

Wenn Dunkelheit es gibt gar kein. Wenn keine sorge kommt herein.

Das heißt Jetzt. Jetzt, einfach.

Person1: ”Välkommen. Anders heter jag.”

Undertecknad: ”Erik, kul att ses!”

Person2: ”Hej. Nils – jag är utvecklingschef här.”

Undertecknad: ”Erik, som sagt. Kul med en namne, inte så vanligt i vår ålder”.

Person2: ”Namne…?”

Person1: ”Ja ni heter ju bägge Nils, ovanligt!”

Undertecknad instämmer med hela ansiktet.

Person2: ”Hur… Va…Men…?”

Undertecknad: ”Jag tror det blivit lite fel här. Lång förklaring. Två namn. Nu kör vi”

...tjugo minuter senare...

Person 1: ”En timmes presentation på tjugo minuter, inte illa från någon som inte vet vad han heter”.

kärt barn har... mja.

Gott och med en synnerligen behaglig fylla. Varför var det så länge sedan?

Tog en god stund innan det skvalpade fram bland de grå cellerna. Men så kom det.

Drycken får mitt huvud att rusa, precis såsom avsett. Tankar blir till inbillade eller konstaterade insikter. Och samtidigt faller vallarna som gör det möjligt att värja sig mot dessa.

Detta var ju fullkomligt förödande på den gamla onda tiden. Huvudet körde fast i ett minimalt utrymme där syretillgången var ytterst begränsad och där det enda som gick att göra var att fundera på en lösning. En lösning utan att såra någon. En lösning som inte stod att finna. Jag kunde bli där i veckor mentalt. Med kreativiteten och livslusten inspärrade i ett klot av dämpad närvaro.

Idag är den igår, dagen efter. Och då stod det klart för mig att detta utrymme inte finns längre. Det begränsade utrymmet, alltså. Det får inte plats i det obegränsade. Att jag inte kör fast av den enkla anledningen att problemet är löst.

Jag hade inte kommit på det om det inte varit för den där mer eller mindre objudna Gästen. Hon som slog sig ner vid vårt köksbord och gjorde luften påtagligt kyligare. Där satt en rädd människa som hade samlat mod till att försöka bryta något slags mönster och behövde vår hjälp. Det osade rädsla och osäkerhet och jag kände igen vartenda detalj. Från de cirkulerande, trygga och pålitligt grunda samtalsämnena via oförmågan att verkligen intressera sig, den ängsligt flackande blicken och ända ner till färgen på klänningen. Det var som att den jag delat många, många år med tidigare var där. Ex. I vars sällskap jag kom att inte leva till slut.

I några sekunder blev det handlöst, med nämnda drycks hjälp, säkerligen. Såg framför mig en extrapolation av vad som kunde ha fortsatt om inte om varit. Kontrasten så stark att ögonen blev trötta. Jag såg en ekvivalent till Ex mitt i det som Hon jag älskar och jag har skapat. Som är mitt mer än jag någonsin upplevt att något varit.

Mitt i vårt varma, ”bruna-luddiga-blommor-som-vi-köpt-på-rusta-tapetserade” kök med stor baslåda och fullt av små vrår där ingen städar speciellt noggrant. Ett kök där de vi tycker om kommer och går som de vill. Ett kök där det brottas på golvet, där det älskas på det gaffelmärkta köksbordet, där gamla hundar lättar på trycket, där vasständer slåss, där grodor hoppar, där skuttiga ben dansar, där det röks under fläktar, där möss springer för livet och där det går åt en platta kaffe i månaden.

Ex var nästan där. Och det var faktiskt ganska fasansfullt. Doften av rädsla, ängslan, osäkerhet och ett visst mått av offeridentitet reagerar med den fräna smaken av tilltvingat initiativ och med desperata handgrepp påsminkad hjärtlighet och de osynliga gaserna blir nästan till fast material

Nu var hon ju inte Ex, och tur var väl det. Hon var faktiskt trevligare. Men det var ändå svindlande och det ett par frågeställningar.

Hur kunde jag vara så obegripligt totalt jävla förståndshandikappad i huvudet? Var jag så in i bänken rädd för att såra, var jag bekväm, rädd för att vara ensam, eller tyckte jag att jag stod i skuld? Det sista ligger nog närmast, även om allt säkerligen stämmer.

Och i mer allmänmänsklig bemärkelse – vad får människor att bli kalla eller varma? Jag är säker på, och mitt hjärta kokar av lycka just därför, att de som när de är små får höra att vasständerna går på badhuset när de är små kommer att bli varma som stora.

Och jag är själv oerhört lycklig över att åter få vara den galning mina föräldrar en gång tillät mig att vara. Och att jag i Hennes sällskap blir just en fullkomlig galning. Att jag får dela livet med henne och Den Lille och att det får bli som det vill. Att allt får vara som det är, eller som det vill.

En varm fullkomlig galning. En glad kille. Som svalkar sig med några glas vitt utan fruktan. 

The radiance of innermostness going both directions, increasing amplitudes crosswise. I sense the waves of becoming one yet at the same time more. It started with words, escalated into urges yet urges. On days like this, especially - days succeeding emancipation of urges – the vibration becomes almost perceptible to senses. Almost but still not. A carrier wave for overall perception of reality is what it is. Indescribable.  

Dimman sänker sig och gör det lättare att se. Urskilja.

Staplat ovanpå fundamentet finns glädjen över att få bo här på gården, de äkta och okonstlade människorna, djuren och deras pälsiga närvaro, det krispiga klimatet, den lilla, lilla staden och dess fördelar. Friheten att vara mig själv. Att bo i ett hem. Mitt eget för första gången. Tillfredsställelsen i att få existera som E. På riktigt. Och den gränslösa lyckan i att få umgås med Den Lille.

Allt detta vilar på en händelse, en känsla, en eld. Och den i sig helt dess konsekvenser är det underbaraste som någonsin inträffat.

Att Hon finns. Att jag får vara i hennes närhet och att hon väljer att finnas i min. Hennes skönhet, eld, sprudlande inre, hennes gränslöst vackra linjer och vrår. Det hon skapar i mig varje gång våra ögon möts. Den värme som bara finns där så fort jag tänker på henne. Hettan och dess uttryck. Hennes sinne, dess rörliga stabilitet. Hennes knyckar.

Där finns en eld som bränner. Ibland döljs lågorna och glöden lite av vad de värmer. Men den finns där och tilltar underligt nog.

En anspråkslös och tyst balans.

I frost och kyla ett slags sans.

Jag lever med i vad som sker.

Och saknar Den Lille allt mer och mer.

Jag ser förändringar i världen.

Men inget här i egna härden.

Jag får just inte mycket gjort.

Men detta är nog ganska stort.

Och ändå känns det som det ämnar

Att bli sådant som avtryck lämnar.

För första gången på 18 år samtalade vi i över en timme, bara hon och jag. Och ingen av oss höjde rösten, avslutade samtalet eller klagade över den andre. Det var en stor liten händelse.

Inga stora ord. Inget rotande. Inget sliskigt försonande. Inget skitsnack. Inget anklagande, utredande eller tjafs.

Men jag förstår. Turer och glapp. Förhoppningar, orealistiska sådana. Och hon har inte varit snäll mot sig själv. Inte andra heller. Men hon har, liksom jag, haft en väldig tur till slut.

Hm. En stor liten händelse. Mycket glad att jag till slut bjöd till en liten, liten smula. Varför jag inte gjort det gentemot henne tidigare tänker jag inte ens spekulera i. Det får ha varit som det vill.

En ny bekantskap faktiskt. För när man till slut började lyssna lite. Kika lite. Så såg jag mer saker. Ytan var avvisande men där inne pågår saker som glädjer mig.

Vi är absolut inte lika. Men inte helt olika.


Och jag ser att jag har något att ge henne. Någonstans.

Det kryper i mig varje gång jag närmar mig detta anrika lärosäte. Jag har längtat dit större delen av min barndom. Har bott där större delen av mitt liv. Och ändå vet jag med berggrundens säkerhet att jag aldrig någonsin mer kommer att vilja bo där igen.

 Jag var där 15 minuter idag. Det var 12 för mycket.

Åkte en sväng. Jobb. Faktiskt.

På tvärs mot tidigare riktning. Men korsande samma land. Samma platser men sett med rät vinkels aspekt gentemot tidigare. Mentalt som geografiskt.

Tankarna som funnits där förr. Den där avtagsvägen. Statoil i den lilla staden därmellan. Hur jag känt då jag stannat där tidigare. Och hur det känns nu. Obegripligt läckert. När jag för sex år sedan åkte på åsen över sjön söder om viken. Vad jag tänkte då. Hur jag levde då. Vad jag kände då. Och hur jag lever nu. Läckert. Riktigt läckert.

Drar mig oundvikligen tillminnes hur det var förut. Undanflyendena. tillbakahållandet av det där flödet som nu finns. Det odefinierbara flödet som innehåller men inte består av av ord, kärlek och äkthet. Och de mekanismer jag utvecklade för att dämpa.

Jag har haft tur. En så obegripligt mikroskopisk chans har för mig materialiserats till en underbar realitet. Menat, så är det nog snarare.

Jag är sannolikt ensam om att denna kväll kort stanna till vid en strand på vägen hem. Stranden där Hon och jag gjorde en magisk sten till vår egen. Troligen är jag också ensam om att i egenskap av slipsbärande grisbonde lämna bilens värme en stund och låta den iskalla sanden värma mina bara fötter denna första frostnupna och kompromisslöst månbelysta oktoberkväll.

Inom mig rullar brinnande tumult av fullkomlig lycka.

Så många trådar. Så fantastiskt och så absolut fullkomligt.

Jag älskar att leva. Absurt mycket. Och det är Henne jag har att tacka för det. Tack, min älskade. Tack, tack och åter tack.