doublifer

Jag stod bakom en stor glasvägg. Framför mig stod Carl-Henric Svanberg. Vi såg när ett gult tegelhus med en Bonnierlogga vickade över ända. Carl-Henric bröt samman i gråt och sa ”jag skulle aldrig ha låtit det hända”, vände sig om till vad som såg ut att vara Michael Trescow och grät floder i hans famn.

Skum dröm. Feberdrömmar kan vara sådana.

1: Födsel. Närvaro. Kreativitet. Volitalitet. Utanförskap

2: Flykt. Omdaning. Intolerans. Försök. Flykt. Svek

3: Kreativitet. Lust. Trygghet. Lycka. [……………….]

4. […………….].[…………….].[…………….]

Familjen är hel. Pappan på tidiga bättringsvägen. Staden bubblar. Massorna jublar. Kvinnan överglänser solen. Frukosten smakar underbart. Kyrkan där hon ska bli min är underbart vacker. En skruv i asfalten. En stor före detta granne gör intryck. Solen skiner. Värmer. Datumen stämmer. Den lille kommer hem. Hon är vackrare än någonsin.

Allt är vackert. Allt stämmer.

Svåger drog adrenalin. Jag ser ju att han älskar dem – vad håller han på med?

Men jag om någon vet ju.

Han gör precis som jag gjorde. Flyttar sig och sin familj åt sidan för en väldigt rädd partner.

Stämmer i skrämmande hög grad.

Tanken på Henne lämnar brännande fotavtryck längst de stigar de vandrar i sinnets innersta. Avtryck satta med distinkt lätthet, men med hela universums centrerade vikt. Med målmedveten självklarhet. Med de karaktärsfasta linjerna som bara Hennes fötter kan ha.

Som avspeglar hela den stora litenheten och de storheter som bor i den. Som stadfäster den vandrandes gestalt, dess linjer, glädje, smärta, blick, påfund, rastlöshet och kättja. Som med näringen ur en den ordinäraste jordmån förmår blommar ut i den mest obegripliga skönhet.

Hon fyller mig av lycka, åtrå, insikt, lugn och sprudlande bubblor av seriositet. Och en distinkt och okuvlig längtan att fylla Henne. Åter och åter.

De kom tassandes på en oupplyst stig i mörkret där de minst av allt var väntade. Men de traskade rakt in. Dess avtryck finns nu på insidan av mitt bröst. De sparkar upp förbehållens portar, släpper lös passionens tryck och ger elden dess kompromisslösa glöd.

Så kommer vi då äntligen dit. Till upplösandet av den sista knuten. Några papper, en summa på ett konto och så var det klart. Det var vad som blev kvar. Ingenting.

Det är jag oerhört glad för. Oerhört.

Fem uppriktiga ord. Viktiga, visade det sig. Lärdomsstaden kändes inte längre tung. Och det var mer eller mindre första gången sedan ordens upphov senast siktade undertecknad.

Jag nyper mig i armen om och om. Dagar som denna, dagar som dessa. Det liv jag lever. De jag lever det med. Som vi lever det.

I periferin finns personer med bekymmer av olika slag. Givetvis och faktum. De finns där och de är omtyckta ändå. Ingen som petar och tycker. Bara känner.

Att detta är vad mitt liv har kommit att bli. Att jag får gå upp på morgonen, göra vad jag känner för helt och hållet, och göra det med dem jag älskar allra mest.  Att jag inte jagar, springer eller flyr längre – inte för ett ögonblick, utan att jag lever på ett sätt jag drömt om men aldrig riktigt trott varit ens avlägset möjligt.

Här och nu. Så ända in i vassen.

Idag tog huvudet med sig mig på en liten rundvandring. Här i mitt liv med vad som varit förut i ett slags backspegel att jämföra. Det var en hisnande resa och den om inte skrämde mig så skakade den mig ganska bra. Att ett drygt år kan göra en sådan skillnad.

Att ren och oförblommerad drift kunde leda mig till en enda liten människa som i sig innehöll alla nycklar och svaret på varenda liten ouppklaradhet i hela livet. Hur saker bara fungerar, ordnar sig, vill väl och lyckas alldeles av sig självt. Och hur den tysta tryggheten gör det möjligt att klara nästan vad som helst.

Hur lust och skratt får samverka och hur onda spiraler får sin upplösning.

Jag vacklade en smula idag. Överlycklig – i ordets rätta bemärkelse. Det fick vissa biverklingar, dessvärre, men inte något irreparabelt – därom är jag tämligen säker.

God natt. 

Kalas för några dagar sedan. Men värmen från de galnaste av sällskapet lever kvar. Något utöver det vanliga. Som en del i allt det menade.

Du sa ”vad är ens egen familj mot någon annans”. Det sved. Du är de giftiga ordens mästarinna och du strör dem omkring dig med giftiga tänder när något gnager i dig.

Att din man valt att fira julen någon annanstans, utan dig och ert kommande barn, gör ont – det förstår jag. I allra högsta grad. Och om det hjälper att spruta gift på mig, så var så god.

Hade hoppats att du skulle komma hit. Du sa att du ville, och de gamla gör det. Men jag förstår nu att du inte vill på grund av giftet. Och det är kanske lika bra, dessvärre.

Tycker om dig, men om jularna blir du lite snurrig. Hoppas det går över med åren och att din man ser och förstår vad han måste göra. Han har alla förutsättningar.

Nu tänker jag inte mer på dig och dina ord – ha det gott! 

(En vacker dag kanske du till och med får läsa min blogg ;-)

Jag har aldrig ens kommit i närheten av att se mig göra just det.

Men efter bara några veckor med Henne visste jag att jag ville.

Inte för att det gör kärleken större eller ger några omöjliga garantier.

Äktenskapet kan inte ge oss något vi inte har.

Men vi kan ge äktenskapet något.

Vi vidgar vyerna för hur underbar kärleken kan vara. Vi kan bränna den äktenskapliga njutningens barriärer och drunkna i närhet i stormens öga då stormen rasar som värst där utanför.

Våra ringar kan symbolisera den vackra, vibrerande, fullkomligt självvalda och obevekliga kärlekens makt över ett par smått frustrerade personer som bara skulle ligga lite.

Vi kan inte lova varandra att det varar för evigt, det har ingen någonsin kunnat. Men vi kan lova att ge det äkta ståndet den mest äkta kärlek som någonsin upplevts.

Vår kärlek och lidelse. Och en sjudundrande fest. Och jag får kalla henne frugan.

När jag känner att linjen följs med distinkt precision drar jag den också med uppbådande av min fulla och odelade koncentration.