T.ex.
Jag vet att du känner dig sårad. Att du din vana trogen gör det till mitt fel. Att din tillvaro är tom och ödelagd. Att du inte tagit många steg på vägen sedan jag packade mig iväg.
Anar hur luften känns. I lägenheten. Tvärsöver gatan. I kvarteret. På kontoret. Hur vad som redan var små cirklar kanske rentav krympt till små, små punkter.
Jag vill inte komma i närheten av en sådan värld. Aldrig, aldrig någonsin mer. Och jag kan känna lukten av den på mils avstånd. Dessvärre. Jag ser den hos någon som betyder mycket för mig och ännu mer för någon jag älskar. Och det gör mig fullkomligt jävla spyfärdig.
Ditt sätt att försöka äga mig gjorde mig absolut vansinnig. Dina föräldrar försökte hjälpa dig i livet. Så gott de kunde. Så de försökte äga mig, de också. Ni såg att jag inte trivdes. Ni såg att jag inte hade samvete att lämna dig. Er. Jag fortsatte att andas luft in i er döda djävla rättrådiga vardag. Att vara den som fick saker att hända, att knyta förhoppningar till och att skylla på när något gick snett. Att vara den som släppte in flugan, kånkade grejor eller såg till att skaffa dig ett jobb.
Och jag stannade kvar, mitt dumma fanstyg. Så in i helvete jävla menlös och dum.
Istället för att resa mig upp och gå där ifrån blev jag ett fult litet kryp. Jag revanscherade i det fördolda och kunde triumfaliskt drömma mig iväg till något av mina andra liv när jag satt där vid köksbordet tvärsöver gatan.
Fördjävligt. För jag visste ju också att jag var en riktigt skitstövel hela tiden. Att jag måste vara en skitstövel för att leva. Så vansinnigt.
Du skulle bara ha vetat. Ni skulle bara ha vetat. Vad jag pysslat med under vägen. Hur min kompensation för era försök att mästra och äga mig sett ut. Så långt ifrån vad ni ens kunde få in på er inskränkta lilla världskarta, mindre än ett postnummerområde. Då skulle ni nog inte varit så jävla självgoda i ert förbannade akademiska höghyckleri. Alla era aversioner – invandrare, homosexuella, grannar, mina föräldrar, kollegor. Att jag behållit mitt eget sätt att se på saken hela tiden och inte förtryckt min egen livslust ett förbannat dugg. Snarare underblåst ett upptäckande i era trångsynta fotspår.
Fy fan.
När det gnällts på alla förbannade små skitsaker. Hade det verkligen varit väsentligt om ni sett vad jag ägnat mig åt när jag inte var hemma? Vilka jag träffat, hur jag levt. I min enorma lönndom, i det ursprungliga lilla fack som med tiden blev större än verkligheten hemma. Ett hemma där jag aldrig trivdes. Som jag alltid var på väg ifrån. Där ingen kan trivas. Hämma, inte hemma.
Ju mer du rotade och oroade dig, desto mer raffinerade blev mina metoder. Du skolade mig till en mycket god lögnare. Och gav mig därigenom upplevelser jag inte längre har vett att skämmas över.
Nu när sista länken ska klippas av, sannolikt inte utan vederbörligt jämmer, släpper också vad jag tror är de sista sjoken av ilska från mig. De stiger faktiskt till väders, trots sin tyngd. Vet inte vart de tar vägen, men de lämnar mig.
Du har utnyttjat samma svaghet sedan jag lämnade dig. Du har vetat att jag reflexmässigt vill få hela världen att tycka bra om mig. Att jag inte är den som bråkar i första taget. Att jag borde tycka att jag är skyldig dig för alla misstag jag någonsin begått. Du har faktiskt parasiterat, rakt upp och ner. För när jag tittar i backspegeln är det det ända jag sett att du är riktigt bra på. Faktiskt. Att ditt liv är skit är inte mitt problem. Det har ju egentligen varit ditt problem hela tiden. Lycka till att hitta någon ny att projicera det på.
Jag lever ett alldeles underbart liv och paradoxalt nog är det er förtjänst, alltihop. Om ni inte försökt äga mig hade kanske inte vägen varit densamma. Den förbjudna lustens glöd hade kanske inte fört mig hit till viken och in i en värld så långt från er som det bara är möjligt. Att jag nu får leva ut all kärlek och värme och se den andas in av de som älskar mig. Jag hade kanske inte varit färdig med det dubbla och därigenom redo för något villkorslöst. Jag kanske inte hade sett ägandes absurda vidrighet.
Att äga en annan människa går helt enkelt inte. Men ur försöken att göra just det kommer de värsta djävulskapen. Jag vet ju egentligen att det handlar om rädsla. Att små människor är rädda människor och att de är det av en anledning som kanske inte ytterst är deras eget fel. Att försöken till kontroll och ägande är desperata initiativ med syfte att göra det okontrollerbara kontrollerbart och se till att inget oväntat någonsin kommer att kunna inträffa. Men det rättfärdigar inte ändå.
Jag börjar kanske bli färdig med det förgångna så smått. Tar mer tid än man kan tro och denna sista etapp kan nog bli såväl knepig som kostsam. Men vad som gnager allra värst i mig är att se hur andra försöker kuva de okuvliga. Jag blir alldeles vansinnig av ilska, faktiskt.
