Sorgligt?
Där tidigare allt vilat och vägt. För vilken all upptänklig hänsyn visats och ingen uppoffring varit för stor.
För mig manifesterar hon min egen självförnekelse. Många förlorade år och kanske viktigast - förlorade vänner. Sådana som funnits, kunnat bli och sådana jag inte ens vetat av.
Ramen i vilken jag levde mitt liv var trång. Men jag levde också utanför. Kanske var det där jag levde egentligen.
Kanske hämtade jag näring från området innanför ramen och använde den på utsidan. För egen tillfredsställelse och eget förverkligande.
Så kan det ha varit. Skuldfrågan låter sig kanske aldrig redas ut. Jag höll i vapnet när det brann av. Jag flydde. Det står jag gladerligen för.
Åter till kylan. Den glasartade fasaden. Kanske skyddet hos den som inte upphört att älska. Mer eller mindre desperat eller efter att skottet fallit uppgiven. Kanske tog skottet där rakt i hjärtat.
Precis som jag under åren känt kyla sprida sig utifrån ett punkterat hjärta. Ett som sett meningslösheten och känslornas död i vitögat. Som förstått men inte tagit tag i konsekvenserna.
Utan istället tagit näring från utanför ramen - för att klara livet på insidan.
Och så hade det kanske varit ännu om inte den enastående vackra uppenbarat sig. I det mörkaste av dubbellivets skrymslen fann jag henne. Den själsfrände som gjorde det fullkomligt outhärdligt på insidan.
Som fick mig att elda ramarna på bål och överge dubbelspelet. Att leva helt på utsidan utan fastlagda ramar.
Kylan kommer nog att finnas där länge. Troligen för att övergå i ingenting. Den känns sorgsen att skåda men nu när raseriet och förebråelserna givit vika är det den enda känsla som kan överleva. En glasartad kyla och en viss avlägsen sympati för att det måste vara jobbigt.
Om jag gjort detta tidigare hade vi kanske kunnat vara vänner.
Men allt har en mening - samla erfarenheterna och förträng intet. Speciellt sådant du är säker på att du inte vill behöva använda dig av.
Kanske är det ett säkert sätt att inte behöva hamna där igen. Så kan det vara.
Klarsikt
Att få det serverat på det sättet. Ett ögonblick ur framtiden. Kristallklart.
Med allt jag önskar och någonsin längtat efter. Med små, små detaljer som får mitt inre att komma i självsvängning. Allt och alla satt i sitt absolut rätta sammanhang.
Hur kan du, som ju bevisligen är en annan människa, beskriva min dröm så exakt?
Hur kan vi dela den så in i minsta detalj?
Någon eller något har bestämt oss för att detta ska hända. Det orimligt underbara i känslan kommer också ur kontrasten mot vad som varit innan. Vi, som bägge dyrkat vår egen sorts ensamhet. Nu får vi njuta på annat vis. Kanske var det på tiden. Hursomhelst hade det inte kunnat hända tidigare. Allt har sin mening, uppenbarligen.
Det. Och mycket, mycket annat. Ger anledning att fundera. Eller, vilket jag föredrar, njuta. Låta det fortsätta skena och känna hur allt läker samman. Och nytt formas. Självklart, som menat.
Utmanande
Slumrande kraft. Ansamlad under perioder av stimulanstorka. Nu anas en avsättning. Från helt oväntat håll - kanske som sig bör. Men det borde gissats. Sammanhanget.
Ryggsäcken är tung denna gång. Många, många fallgropar som besökts. Många sidor som identifierats. Många kompensationsmekanismer som setts. Icke-yrkesmässiga insikter som berikat den yrkesmässiga verktygslådan.
Färdigheterna finns där ännu. Otåliga. Om det slutar regna och den skriande flocken anar solen där bakom. Då kan detta bli en mycket, mycket intressant resa. Jag tror att den kommer att bli långsam men lång. På stället.
Julvisa
Nu är det kris igen, och nu är kris igen, och krisen gör att vi får snåla
Nu är det kris igen, och nu är kris igen, och stackars oss vad vi får tåla
Och det var inte sant, och det var inte sant, för alla pengar har vi lånat
Och det var inte sant, och det var inte sant, för själva haver vi oss rånat
Förbehållslösa djup
Vansinniga åtrå du suger ner mig ditt djup
Rasar utför eldars stup
Du rivande känsla bränner mig galen
Du var med och styrde de svåra valen
Nu finns du här precis hela tiden
Verkligenheten är helt förvriden
Underbara, förbehållslösa deformation
Som öppnat njutningens station
Ett lusthus utan yttre gräns
Där åtrån både svalkar och bränns
Begär får ta den plats de vill
Aldrig att tvingas ligga still
En lust som inte känner hämning
Utan någon falsk fördämning
Kanske ger du aldrig ger vika
För djupt där nere är vi också helt lika
Köp lite till. Till.
Är det bra så? Behöver du inte ett par kalsonger? Finns sytråd? Och försäkring ska du ha, antar jag. Bruden du har ser lite pilsk ut, har du kondomer?
Varför gör vi så när det står i direkt strid med det annars lågmälda Skandinaviska (skandinaiva som det blir när vi kommer utomlands) förhållningssättet till försäljning och inköp?
Det är ekonomdjävulen som varit framme.
Vi har femtio kunder om dagen i vår butik. Plockar vi dem på ytterligare 50 kr med en mariginal på 10 procent så tjänar vi 50 x 50 x 0.1 = 250 kr. I våra 100 butiker. 300 dagar om året. 250 x 100 x 300 =7 500 000 kr. Dryga sju sköna millar.
Men långtifrån enbart i butik sker detta svinn. Olika former av fakturaavgifter har funnits länge. Kryphöjningar eller omstöpningar av erbjudandet där en mycket vital del lämnas utanför och måste "kompletteras" med är också populärt.
De senaste åren, för såväl B2B (företagsförsäljning) som B2C (konsumentförsäljning) har försäkringen - den fullkomligt inödiga - varit populär.
Man kan tydligen lita på att kunden är dum i huvudet. Den kunden man vill ha i alla fall. Och så är det ju alltid trevligt att skrämma upp kunden så att han eller hon tecknar en försäkring.
Men vad blir effekten? Egentligen.
Övertygad om att det förr eller senare genomkådas. Då faller lojaliteten. Det lustfyllda i att handla med den leverantören eller i den butiken. Det som kunde ha varit en varm och givande affärsrelation får inte bli kvar.
Ekonomistyrning är och måste vara relativt kortsiktigt. Och är mycket, mycket källan till utveckling. Så lyssna lagom.
Först kommer ingenjörerna och säljarna. Sedan ekonomerna och därefter juristerna. Då är det för sent.
Vilket är viktigast - att få dem att köpa eller att sälja?
Barnet och mamman
Fantasin. Nyfikenheten. Tankarna. Närvaron. det förbehållslösa, vansinnigt medryckande skrattet.
Inifrån, naturligtvis. Gener och förutsättningar. Men avgörande. Centralt. Mamma.
Alla mammor är unika. Denna med än andra.
Hon är kärleksfull, stimulerande, närvarande, trygg, tålmodig, utmanande, ärlig och lite lat. Allt i en omöjlig men enastående kombination.
Hon gör det så enastående. Alldeles enastående.
Hon låter honom få den tid han behöver. Låter enkelt, men implicerar att livet levs så att detta är möjligt. Kompromisslöst.
Hon ser till att han gör själv. Istället för att göra åt honom utmanar och ifrågasätter hon. Språket regerar. Aldrig någonsin otåligt.
Hon blir aldrig, aldrig grinig. Ibland arg, vid tydliga överträdelser. Då visar hon det. Åtgärdar och pratar sedan ut om saken.
Hon är barn själv. Har inte förträngt barnets lust. Är med och intresserad. Nyfiken som han.
Hon orkar och hinner. Känner sina egna begränsningar och använder kännedomen till att inte bli den som inte hinner det viktigaste. Praktiskt som känslomässigt.
Hon är vansinnigt trygg och kärleksfull. Förbehållslöst. En röst som utstrålar kärlek. En famn som alltid har tid och är varm.
Tonen mellan honom och hans mamma. Den påminner inte om något annat. Den är paradisiskt vänlig, ärlig, kärleksfull och trygg. Från bägge hållen.
Om alla hade en sådan mamma skulle världen se annorlunda ut.
Då skulle vi leka hela dagarna. Slåss bara om vi tyckte det var roligt. Säga förlåt och kramas när någon gjort sig illa. Ogirigt dela med oss av maten. Ge ärligt beröm och ärlig kritik. Och kunna ta åt oss densamma. Med öppet sinne se vad saker och ting leder till. Och prata om vad vi skulle göra åt saken. För alla barnens bästa och inte bara mitt.
Världen skulle vara annorlunda. Helt klart.
norrut
paradoxen:
då - restid underbart. kravlös. egen tid i ett tillstånd av gravitationslöshet. arg sammanbitenhet.
nu: bråttom hem. restiden inte plågsam men otålig. dunk, dunk.
passagen över älven norrut. lusten härjar ohämmat efter bron. stadens gravitationsfält, skuggor och kamper försvinner ur medvetandet. ro i själen. och en lust som växer för varje kilometer. för att bränna hett när jag glider in i hemmaviken.
fantastiska liv som givit denna möjlighet. och de underbara personer som visat sig. såväl de som fanns där innan och blivit kvar som de nya som tillkommit. människor av kött och blod. tack, återigen.
söderut
många år i söder. hela verkligheten. men var jag verkligen där? försökte jag inte fly hela tiden? levde jag inte som en flykting hemma?
inte hela tiden, naturligtvis. rotad. hemma. trygg. enligt då rådande definition. de fyrfota var viktiga. inte med dem så mycket. men älskade dem. de var ljuset när skuggorna sänkte sig runtomkring.
hon var också ljus - för en tid sedan. men en annan sorts låga än min egen. mer i tankens våld. mer kontrollerad. orolig på ett annat sätt. oförlöst, kanske.
hennes familj. trygg och stabil när min egen var allt annat. tydliga, orubbliga ramar. allt annat än slarvig. slog an vid ett behov i mig. något jag saknat men inte lyckats skapa själv. dittills. tidigt.
jag flydde dit. till staden. från den lilla ortens plågoandar som inte ville släppa taget. och blev där en god stund. har givit mycket. oändigt tacksam. men sedan mycket länge klar. det stabila visade sig också vara oerhört självförnekande.
tanken på norr har funnits med länge. vision. livgivande.
när det sedan hände så hände allt. fastnade i norr. bor i norr. älskar i norr.
hittade hem.
och färden söderut. bron över älven som under det samtidiga uppbrottets och den nya passionens väg känts skurit mig i småbitar. den känns nu naturlig. där älven placerade den. som en gräns mellan då och nu. liv och arbete. drömmar och erfarenheter. anpassningar och förbehållslöshet.
staden känns annorlunda. kollektivet har bytt skepnad. de ser olyckliga ut. de tävlar i ouppnåelighetens grymma spel. i jämförbarhetens rävsax. försakar sig och de sina för att stanna kvar. kanske flyr de - som jag gjorde. kanske har de inget val. kanske vill de.
men jag vill inte tillbaka. jag bor inte i söder längre. jag behöver inte fly. just därför. om nu inte flytten över älven är en just flykt. ser den uppenbara risken. men mitt hjärta och min omgivning, även den i söder, styrker min slutsats. jag flyr inte längre. jag lever. i norr.
tack. erfarenheter, upplevelser och öppnade dörrar. tack
gropen och ödet
jag älskar dig. det är så lätt.
din kropp, din själ, din lust, ditt sätt.
jag kunde aldrig, aldrig tro
har låtit drömmarna bero.
men ödet ville se oss två ihop
och lät oss gräva samma grop
med ord som spadar, lust som mål
vi grävde grop och andra hål
så vackert, rikt och underbart
ej som vi tänkt, helt klart, helt klart
nu står vi där och ser ej över
kanten skymmer. men här finns allt vi behöver.
nytt liv
släng alla ramar på ett bål
tänd på och skrik ett frihetsvrål
det är på tiden du är sann
när du den rätta själen fann
som älskar dig just som du är
som inte ser några besvär
när din natur får härja fritt
och hon är troget sinnet sitt
så enkelt livet kunde bli
när man med henne gjordes fri
hårt nystan av eld
omvägar. sprugna ur genvägar. uppskjutanden.
lämnade ohanterade att komplicera sig själva.
hårdare och hårdare.
tillsynes oupplösliga. kvävande. upphävande av livslust.
men ändå - bränslet i vilken den lilla, lilla lågan kan börja brinna.
den som först känns avgrundsdjup, outhärdligt smärtande och som du gör allt för att släcka.
men som obevekligen kommer att växa, bära dig igenom och hålla ditt hjärta frostfritt på vandringen.
till en början stickande värme. blir behagligare efter vägen. som du lär dig att älska.
som när det är över håller dig sällskap.
och lyser upp. kanske visar vägen till andra vars eld kan komma att brinna för dig.
dubbelhet
finns den inte där samtidigt?
lyckan och insikten av gången olycklighet?
blottar inte tillfredsställelsen också tidigare otillfredsställelse?
som skrattet efter sorgen
som värmen då smärtan gått över
som luften efter regnet?
