doublifer

Det var bara ett par futtiga dagar. Och en beklämmande värdelös liten patetisk ynka natt. Det var allt. Borta från henne. Från gården. Hemifrån.

Med trevliga danskar, kollegor jag börjar förstå att jag tycker om och frågeställningar som tilltalar innanmätet på det som sitter ovan mina axlar.

Detta hade varit drömmen i mitt gamla liv. Jag hade kunnat jobba, verbalisera och skratta fackmässigt. Kanske drivit lite med någon. Och sedan, när mörkret sänkt sig, kliva ut i en stad jag känner väl och ta för mig av vadhelst jag varit sugen på. Ta ikapp vad som saknats.

I mitt nya liv var det inte precis tvärtom. Kunde knappt andas. Saknade henne bortom all begriplighet. Särskilt sedan mörkret sänkt sig. Lusten att ta för mig när jag inte borde är helt utraderad. För hos henne, kring henne och i henne finns precis allt jag någonsin drömt om eller önskat mig. Varenda liten vibration. Varenda skiftning, rörelse och smak.

Känner inte igen det. Älskar istället varje ögonblick. Det saknas inget. Det finns inget att ta ikapp. Inget att fly från. All energi leder istället hit. Hem. Till henne. Gården. Till fullkomligheten.

Lite skrivklåda som tog sin väg ut genom fingrarna i en ovanlig form. Tur man är flugtolerant.

    Samma rutt som vanligt. En ganska lång sådan som snart skulle gå mot sitt mål - staden. Han hade känt hur den närmade sig honom. Ur skogen kom hus efter hus skuttandes mot motorvägen. Ystra hus, pigga av den fina luften men där i skogsbrynet händer ju inte så mycket så de var nyfikna på vad som händer nere på vägen - särskilt så här dags på morgonen då husets innevånare som regel låst dem och begivit sig iväg till något slags arbete. Efterhand bildade de grupper. Slöt förbund. Sneglade på varandra och började härmas. Konvergerade. Rader av helt likadana hus började dyka upp. Och flera rader. Mer eller mindre lika. Någonstans här och var brutet av något avvikande, ofta gult eller vitt och alltid fristående. Men även de påminde om varandra och med en tämligen fastlagd periodicitet dök de upp. Skogen försvann efterhand och byttes slutligen helt ut mot lyktstolpar. Av- och påfarternas frekvens tätnade och med den trafiken. Hus som var världar i sig började dyka upp. Monoliter, som hämtad ur en utomjordisk verklighet kantade vägen. Somliga utan fönster, andra helt i glas. Men inget av dem gav något besked om hur de mådde. De var inte nyfikna. Inte på omvärlden utan hade fullt upp med sitt. Precis som staden. Den stora staden.

     Flugan hade varit med från den djupa skogen i en annan värld. Hemifrån, allså. Den hade övernattat i bilen och visste inget om att den följande morgon skulle komma att bli en av stadsfluga. Den senaste timmen hade den förundrat vandrar i sin nya verklighet. Ett begränsat men stort utrymme med underlig luft. Kall. Konstgjord. Utrymmet hade väggar som till största delen växlade färg, något som sett genom flugans facettögon blev synnerligen förvirrande. På andra sidan väggen såg något intressant ut att finnas. Grönska. Landningsplatser. Mat. Men ingen doft kom och när han väl siktat in sig på ett mål var motivet förändrat. Där fanns något som doftade. Kemikalier, huvudsakligen men även lite organisk doft. En stor varelse med händerna utsträckta rakt fram sittandes nästan helt stilla. Såg mycket besynnerligt ut. Men flugan var hungrig så med jämna mellanrum sökte han sig till varelsen för en smakbit.

     Nu försvann byggnaderna. Vägen kantades istället av grå betong. Himlen försvann och täcktes av ett svart tak med distinkta installationer och med taktfast repetition natriumlampors ljusröda sken. Skenet kom i vågor genom takluckan av glas. Pulserande. Som ett hjärtas utstrålning. Som en längtan. En förnimmelse av livets mest basala mekanism trots att den emanerat av fullkomligt konstruerade föremåls framtvingade rörelse gentemot varandra. I motorn förbrändes diesel. Av dieseln blev det rörelse. Rörelsen fick ljusen att pulsera. Dieseln var således blodet i denna värld. Den vars kärna han nu närmade sig.

     Det enda som störde var flugan. Den hade varit igång i över en timme och han hade inte lyckats klappa ihjäl den, trots åtskilliga försök. Han ägnade nu flugan mer uppmärksamhet än vägen och förstod att det nog inte var ett i alla stycken säkert förfarande. Dags att prova nya metoder, således. Ner med rutorna. Men flugan höll sig listigt och vant kvar i mitten av kupen där turbulensen skyddade den från att sugas ut. Försökets enda verkan var att luften inne i bilen kom att lukta storstad. Dess sotiga feromoner talade sitt tydliga språk. De hade en puls, även de. Samma puls. Livet i staden. Mytomspunnet. Händelserikt. Fabricerat.

     Målet för resan var helt nära nu. Men istället för att lämna flugan därhän och låta den dö i en bil som skulle värmas till ofantliga temperaturer på gatan utanför ett kontor så fortsatte han striden. Istället för att låta saker och ting ha sin gång så fick en känsla av tävling sitt utrymme där och då. Han öppnade takluckan och började vifta ut flugan den vägen. Blicken var helt fäst på insekten. Inte på vägbanan. Inte på tunnelns väggar. Inte på den varningstriangel som stod strax efter kröken innan nästa tunnel. 

     Men riskerna till trots, eller kanske till tribut så fungerade planen. Flugan försvann ut genom takluckan och med en krypande känsla av att något var på väg att inträffa men med en övervägande fast beslutsamhet att vinna över sin plågoande stängde han takluckan samtidigt som han med blicken säkerställde att flugan inte återvände in i sista ögonblicket.

   Det sista han hann se var hur flugan satt på andra sidan glaset. På andra sidan. Så absolut underbart. Triumf! När han i 85 kilometer per timme förenades med den havererade tankbilen i ett brinnande moln hade hans ande denna bild att njuta av. 

Färdas på vatten. Luften är varm, eggande. Den har former. Och doftar som en färg. Den har en våglängd. Lockande, äventyrlig men trygg. Taktfast. Ljuden från vattenmassans rörelser och från bogens skär genom dess krön ger upphov till impulser. 

Där finns ytterst få fyrar eller lysande bojar. Färre än tidigare. Ingen kurs finns uttagen. Ingen belysning i vilken kompassens skalstreck går att avläsa. Vattnets rörelser i färdriktningen kan utläsas av takten i motorns dova, nästan overkliga dunkande. I övrigt går det på känsla. Inre känsla.

Något vill sondera. Avläsa. Men varför? Positionen är egentligen inte relevant. Eller, visst är den det - men bestämmelsen av densamma utgör inget som borde kunna påverka rodrets vinkel. Söker dock reflexmässigt efter något att läsa av. Att bekräfta handens och därmed rodrets rörelser. 

Känner på vattnet ibland. Känner de strömningar som finns. Hur de omsluter mig. Dess temperatur, rörelser, hur en axel av liv formas utifrån den punkt där vi förenas.  I rejäla dyningar sköljer energin av vattnets rörelser. Hänför. Den intensiva, kittlande turbulensen. Den dynamiska kraften i en massa som förenats och dansar med svepande friktion.

Bakom, på de varma klipporna vilar en obeskrivlig och fullkomlig passion. På stränder med sten som fuktats av dess innersta väsen, vars doft och smak inte låter sig beskrivas men som åtrås i varje enskilt ögonblick. Vars uttryck svalkats här ute på vattenytan. Men vars vibration lever vidare ombord, och vidare ut i vattnet.

Lyfter blicken mot stjärnorna. De ger en möjlighet att se hur båten påverkas av rodret och därigenom också handen. Hör nyanser i tystnaden som förändras och skådar den spegelblanka, oändligt vackra ytan där varenda liten vinkel föder våg av våg.

Det finns ingen färdplan. Det som händer det händer. Och enbart om det var menat dyker det upp en liten möjlighet att avläsa där en våg av det som inte finns nu sköljer. Där finns nu ett slags djup. Som visar att en låga, tänd där på stranden men alltid närvarande, bränner på olika sätt. Men den bränner alltid. Och det kommer ur värme. Hetta.

Inte förtjäna. Vinna

Inte ha. Njuta.

Inte förlora. Ge.

the seam of woods and lands concealed,

by subtle, gentle mist.

so light yet twilight thoughts indeed,

things that some might have missed.

though there must be no such dissection,

no gluttery of fault.

might be the quest for mind perfection

holds them from the halt

so read the signs this summer morning,

crawl back and contemplate

the mist and air they breathe a warning,

"thy must not complicate"

Nu var det ganska precis ett år sedan jag började vara här i Viken. Ett helt fantastiskt år. Det bästa i mitt liv och jag vill nog hävda - med all respekt för mina medmänniskors livsöden - att något sådant är det få förunnat att få uppleva. Skulle jag trilla död ner imorgon eller rentav lite senare ikväll så finge det vara bra med den saken. Men det har jag inga planer på att göra. Tvärtom, finns så mycket mer att leva för nu.

Men det var inte ämnet för dagen. Nej, det var ett slags recension jag tänkt mig faktiskt.

I Viken bor lite drygt 30 000 personer. En liten behändig stad alltså. Och mer eller mindre allt kretsar kring Järnet. Och de röda små bollarnas sport, förståss. Själv har jag bott i en av de större städerna, jobbat i den största samt rest omkring där det bor fruktansvärda mängder folk, så gissa om jag trodde både ett och annat om denna bruksort och dess innevånare när jag först började dyka upp här. Men nyfikenheten var större och gladast för det är jag.

Att komma hit utan att känna någon eller några kan nog vara precis hur tufft som helst. Men om man som jag har turen att kastas in av en synnerligen utåtriktad liten sambo och dessutom varandes tämligen språksam och socialt "iglig" som undertecknad ju är blir det lite roligare.

Med ett eller två undantag har jag träffat uteslutande trevliga personer sedan jag kom hit. Och då har jag inte på något sätt träffat lite folk, det rör sig nog om mellan 50 och 100 vid det här laget. För det finns något här som inte finns i de stora bikuporna. Det finns en känsla av att vad man har räcker till. Ett slags ro, tillfredsställelse. Och ur den springer en öppenhjärtighet som jag väntat mig. Alls, faktiskt.

Mindre komplicerat. Mindre skruvat. Betydligt färre här som underhåller illusionen av sig själv gentemot andra. Eftersom det ju på något sätt är dödsdömt från början. Man kan ju få reda på det mesta genom att fråga en bekant eller två, så varför låssas. Och detta med ett högre mål i livet; att tvunget ha något att kämpa för som ligger bortom vardagen som berättigande av den egna existensen tycks inte heller finnas. Det är okej att vara den man är. För vad har man att välja på. Egentligen?

Och så det som är så mycket vanligare här. Ordnat utan inbördes relevans; tatueringar, bilar som låter, betalningsanmärkningar, baslådor i bagageluckor, bredställ, riktigt unga föräldrar, glest populerade badstränder med skön sand och beasås (alltså bearnaise) på pizzan.

Och så det som det som är mindre vanligt; slips på krogen, väntetid hos frisören eller bilprovningen, snöfattiga mörka vinterdagar, påtvingande av åsikter, sitta själv och låssas ha roligt i stället för att ringa någon och höra om man ska hitta på något kul. Bilköer. Handläggningstider. Korvgubbar och sambaorkestrar på husvisningar.

Här finns också ett slags drivkraft hos politiker som inte finns i de stora orterna. De är ju tvungna att få fler att flytta hit på något sätt. I storstäderna är problemet det omvända. Åtminstone verkar det så.

Men, naturligtvis finns där baksidor också, även om jag inte haft oturen att råka dem ännu. Här saknas nog ganska många jobb. Att missbruka saker och ting är nog vanligare. Likaså att köra ihjäl sig. Hm. Kan ändå inte hjälpa att tycka som jag gör. Att leva här är att leva så mycket mera. Och att leva kan nog innebära lite mer risk. Men mer om det en annan dag, det där med att dö av uteblivet risktagande.

Vad jag förstår men inte kan begripa är att inte fler bor här. Att inte fler tagit sig hit då själva jobbandet inte per automatik måste ske på någon speciell plats. Många skulle säkert vilja flytta hit om de bara visste. Särskilt de tjänsteföretag som tvivelsutan har möjligheten.

Här köper man en gård på fyra hektar en halvmil från centrum för samma summa som en lyhörd enrummare vid Medborgarplatsen. Man är på Arlanda på 90 minuter och i Stockholm på 120. På sommaren finns snuskigt mycket sandstrand i sjöar (cykelavstånd) och ett tämligen närbeläget hav. Här finns shopping i obscena mängder för de stackare som så önskar. På vintern ligger det mängder av snö. Man kan åka skidor såväl horisontellt som vertikalt, skoter, pimpla, bygga snöhyddor, åka skrillor och ha sig tills man blir blå av frisk luft.

Våren kommer några veckor senare. Hösten och vintern är huvudsakligen vit, inte gråbrunbeigeslaskig. En kompromiss som slår det mesta norr om Paris, faktiskt.

Men säg inget till någon. Då kommer alla hit. Och då är det kört. Så knip.

Avslutningsvis en liten ordlista för turister

Bea                Bearnaisesås

Dörna            Kraftig uppvarvning av motor följt av snabb insättning av transmissionssystemet med gummilämning, tjutande läte och bränd doft som önskat resultat. Samt i förlängningen vätande av det motsatta könets intimplagg.

Plösa             Fylla ett ämbar lite mer än vad ämbaret är ämnat för. Kan även användas i fråga om avfallshantering.

Iglig              Ivrig. Idog.

Döbbdojor    Vinterdäck

Crusing         Sniffa gummirök i centrum

Glöp              Tur, oförtjänt framgång

Plåtluder       Person med automotiv urvalsgrund för ungänge av intim natur.

Underbar       Kharma Lounge

Mackedonk   McDonalds. Såväl själva hamburgerrestauranten som mat emanerande från nämnda inrättning.

Åhlens           Tom byggnad i centrum

Hilton            Kontorsbyggnad

Ost                 Djupa bastoner med hög energi från ljudsystem, vanligen monterat i bil. Jfr Uppländskans "Ust".
Kluva             [Äv. Snökluva] Snöklump
Höggbo         Högbo

Järrbo            Järbo

...osv...

Det rör på sig. I de stora, stora sammanhangen. Värderingarna glider fortare än vanligt. Det blir ett snabbt lopp rakt in i väggen. Och till min egen stora förvåning har jag inte någon plan för hur jag ska ta tillvara energin i förändringen. Eftersom den går ut på just det. En radikal minskning av den tvungna förändringen. Ett uppstannande. Något som alltså står i stark kontrast till vad som ligger där idag.

Föräldrar som tar sig tid för sina barn. Konsumenter som nöjer sig med vad de har. Folk som själva tänker och reflekterar när de hör något. Som målar om istället för att flytta. Som tvättar bilen för hand. Som insett att ro i själen kan inte köpas. Som tar itu med sina bekymmer utifrån den situation de befinner sig i istället för att fly.

Vilket elände det kommer att bli. Det är verkligen ett reellt hot mot strukturerna. Men det går inte att stoppa. Däremot kommer det att ta tid.

Ett slags antiapokalptisk apokalyps.

Med övergången stängd blir det synnerligen annorlunda. Och med hela momentet som just skulle till att snurra igång. Det som byggdes upp eftersom vi beskrev. Förstod. Det som skulle omsättas men som blev liggandes där, svulstigt, pulserande och tilltalande, längst ut på krönet och inte får grönt ljus att rulla utför backen.

En fördämning. Bakom vilken allt möjligt samlas upp. En intresseväckande vattenmassa med partiklar från alla möjliga håll. Men en som riskerar att dränka mig.

Jag vill knappt se åt dig. Knappt höra din röst. Än mindre känna din doft, din smak eller din beröring. Jag vill be dig att håll dig borta, men jag kan inte. För jag vill inte det. Heller. Men den åtrå och lust du väcker i mig med din blotta existens är så stark att jag bränns från insidan ut genom skinnet. Du är så gäckande nära och samtidigt kan jag inte nå in i dig.

Allt har en mening, det är min fasta övertygelse. Men det betyder inte att det blir ett dugg enklare. Detta är kämpigt. Riktigt ordentligt.