Hemma igen
Det var bara ett par futtiga dagar. Och en beklämmande värdelös liten patetisk ynka natt. Det var allt. Borta från henne. Från gården. Hemifrån.
Med trevliga danskar, kollegor jag börjar förstå att jag tycker om och frågeställningar som tilltalar innanmätet på det som sitter ovan mina axlar.
Detta hade varit drömmen i mitt gamla liv. Jag hade kunnat jobba, verbalisera och skratta fackmässigt. Kanske drivit lite med någon. Och sedan, när mörkret sänkt sig, kliva ut i en stad jag känner väl och ta för mig av vadhelst jag varit sugen på. Ta ikapp vad som saknats.
I mitt nya liv var det inte precis tvärtom. Kunde knappt andas. Saknade henne bortom all begriplighet. Särskilt sedan mörkret sänkt sig. Lusten att ta för mig när jag inte borde är helt utraderad. För hos henne, kring henne och i henne finns precis allt jag någonsin drömt om eller önskat mig. Varenda liten vibration. Varenda skiftning, rörelse och smak.
Känner inte igen det. Älskar istället varje ögonblick. Det saknas inget. Det finns inget att ta ikapp. Inget att fly från. All energi leder istället hit. Hem. Till henne. Gården. Till fullkomligheten.
