doublifer

Kroppen, hjärtat och själen har förstått. Njuter och lever som aldrig förut. Hjärnan också - en rastlös sådan (har jag alltid trott), hur det nu gick till.

Men reflexerna finns där ännu. Instinkter som tränats upp under år efter år av flykt, lögner och permanent vemod. Som en kapsling av det varma för att klara det som faktiskt var.

Nu spökar det ibland. Speciellt när det ska fram en idé. För själva framfödandet av nya mönster, koncept, fyrkantigheter kom som daggdroppar från inkapslingens material.

När det nu kommer en droppe vet jag inte varifrån. Ser mig om och hittar inte någon kapslande hölje. Vacklar och tappar balansen.

Hjärta slår som aldrig förut. Hela min existens älskar och lever som jag aldrig trodde var möjligt. Här, på den vackraste plats som finns.

Kanske uppstår droppen just här. Där i skogsbrynet i så fall - precis bortom hästhagen mot granarna. Aldrig tidigare har något kunnat skapas då jag stått stilla. Aldrig.

Men när reflexer från förr slår till träffar energin ur rörelese jag alltid var i mig rakt i den stillastående, lyckliga magen. Tappar luften. Vacklar till.

Kommer att ta en stund. Tankar är snabba, känslor tar lite mer tid på sig men reflexer är ena sega jäklar att ändra på verkar det som.

Din silhuett från inatt har lämnat ett brännande avtryck innanför mina ögon.

Jag älskar dig. Och älskar dig. Och älskar dig.

Taktfast, energirik.

Älskar Henne bokstavligt talat obeskrivligt mycket. Frustrerande obeskrivligt. Men så får det gärna vara. I avvaktan på uttrycksmedel eller för gott.

Där i det overkliga tillståndet. Eller snarare i den parallella verklighet vi skapat och tillsammans länkat till den som ger plats åt varje dag. När vi älskar. Då vibrationen får sin fysiska representation.

Och i allt däremellan. Från såsandet på soffan via svennebananaktiviteter, allan ballmanerier, pyssel och ända dit.

Så absolut fullkomligt. Allt här. Hur det får rymma allt. Inklusive stolpning av en fårhage.

Tankar som materialiseras under inbromsningen från en dag i stillaståndets tecken.

En naken känsla bor i mig. Och den sprider något jag inte vill veta av. Så jag försöker brotta ner den istället. Hårt.

Naken, som sagt. Ödslig. Enslig. Något orolig. Grönblå. En liten, liten kall rännil i en flod av lycka och välbehag.

För ganska exakt ett år sedan möttes vi, Hon och jag. Inte en molekyl i mitt liv är detsamma idag som det var då.

Då: N. som efter ett liv med någon som var så olik lärt sig att leva ut i lönndom. Som avverkat ett onämnbart antal otrohetsförbindelser, kanaliserat kreativitet via arbete och kärlek via de flyktiga relationer som flugit förbi. Vägen är mycket längre än natten så det lämnar jag därhän. Men i botten finns en flykt, tidigare beskriven, och ett havererat förhållande med i princip obefintlig sinnlighet under de flesta av de nästan 17 åren. Med utgångspunkt i en tvårumslägenhet i en stor stad men så ofta som möjligt någon annan stans. På väg, eller under konstruktion.

Ständigt i rörelse, såväl inuti som utanpå. Och på jakt, förståss. Skapade, levande av att förbluffa med prestationer och innovationer snarare än något materiellt.

Men ack så tomt. Så meningslöst ändå. Så tomt på kärlek, äkta skratt och glädje. Och vänner. De få jag haft har alltid varit så långt borta - spridda, eftersom jag varit just det. Och barn var en avlägsen dröm. Likaså att skaffa egna djur, bruka jorden eller olja ner fingrarna.

Och så nu: E. som efter att obevekligen ha dragits till Henne rätt brutalt beslutade sig för att komma ut ur bubblan och låta det bli som det ville. Som nu lever utan tillstymmelse till lögn på gården strax utanför den lilla, lilla staden. Här finns Hon, Den Lille, hunden, de två katterna, de bägge nyinskaffade fåren samt titt som tätt hennes bästa väninna och hennes mamma. På vår mark går två hästar och ett föl och betar. De kommer fram till oss och pratar över tråden ibland. De bor här de också.

Det går åt tio paket kaffe i månaden - för många, många kommer hit och hälsar på. Vi bor på vägen förbi. Och alla är de trevliga, omtyckta och synnerligen välkomna.

Låter lusten till allt som finns i Livet få flöda när den finns. Inget kan hålla mig från att peppra min stackars omgivning med dåliga ordvitsar, brottas med Den Lille på stutsmattan, trycka mig nära Henne och ta för mig av hennes kropp och sinne, eller försöka lära sig att stå på händer när impulsen kommer.

Kontrasten är så enorm att det inte kan begripas. Persongalleriet och referensramarna så annorlunda. Men de börjar bli bekanta för mig. De är inte längre helt nya. Det är alltså inte varje dag en förändring.

Och den där brutala energin i förälskelsen. Det där trycket vi byggde upp då vi inte sågs, då vi inte hade varandra nära hela tiden. Innan. Det får nu puttra och pysa varje dag istället. Så den kraften agerar inte motkraft mot själva inbromsningen längre på samma sätt.

Det är däri nakenheten ligger. Jag står här nu. På min egen gårdsplan, i ett liv fullt av folk och fä. Tillsammans med Henne. Men också själv som individ. Men jag är van att luta mig mot hastigheten i förändringen. Mot resans motvektor. Mina mentala reflexer har inte hängt med. Det kommer att ta en stund.

Men nu har jag i alla fall beskrivit det. Då brukar det som regel också vara hanterat.

Värmen som bor i mig. Och viljan att låta sinnet, händerna och lusten ta vad de vill ha och fortsätta den här resan - här. Upphäver lätt den där nakna känslans blå energi. Enastående ljuvligt. Med många, tilltalande toner och klangbottnar.

[2009-07-01]

Phoenix är tillbaka. Inte den vemodiga. Utan som en slags bro. Precis som nämnda låt. Om man lyssnar ordentligt. Hur det vänder. Även om det inte måste handla om döden. Att även de komplicerade tonerna kan leva. Utan vemod. Ljuvligt.

[2009-07-04]

Hon satte huvudet på spiken. Hennes mamma, alltså. Hur tänker föräldrar som inte ingriper? Mina gjorde inte det. De såg men gjorde inget.

Det var en riktigt brutal mobbing och jag var helt ensam. Vi var bara 17 i klassen. 12 var killar. 11 av dem brottade ner den 12:e och gjorde saker jag inte vill beskriva. Jag gav dem aldrig hela bilden, men jag gav dem mer än tillräckligt för att agera. Men de gjorde inget. Inte förrän det kom en ny lärare som tog itu med saken. Många år senare. Många år av just det där och därefter ytterligare några med precis samma personer på ett guppande isflak i något slags vagt avgränsat vak av uppgörelse.

Vi har alla våra maror och jag har inte särskilt mycket att klaga på i det liv jag fått. Mina föräldrar har fått lida mycket för min flykt. De trodde de förlorat sin son - på allvar. De har fått lida mer än tillräckligt av det. Och jag är innerligt tacksam för att jag har fått bli den jag är. Innerligt.

Jag älskar dem bägge. Mer än jag trott. De har sina fel och brister. För vad de valde att inte se, det kan jag aldrig förlåta dem. Men allt annat.

[2009-06-29]

Obegripligt om man försöker. Försöker låta bli. Blir viktlös. Allt flyter lätt. I sjöar, hav och den där poolen - full av underbara människor. Full av liv. Av värme, lustifikationer och lust.

Mer av allt jag någonsin drömt om. Här, precis här. Mer än jag någonsin trodde.

Allt jag behövde göra var att vara rejält och fullständigt oförlåtligt otrogen. För att finna Henne. Och livet med Henne. All den lust och harmoni som plötsligt uppenbarade sig. Så mycket jag hade i mig som nu lever. En hel del som jag faktiskt inte trodde fanns där.

En värld som är så oerhört olik den jag såg för bara ett futtigt år sedan. Ingenting är sig likt. Allt är fullkomligt. Fullkomligt fullkomligt, faktiskt.

Precis här, på uteplatsen där jag nu sitter, och som jag själv byggt, älskade vi i natt. Igen. Här kan man prata med hästarna och det lilla fölet. Min traktor. Min alldeles egen rostiga, bedrövligt fula traktor, står här på gården. I natt mådde Den Lille illa. I morse sov han i mina armar framför Jetix. Jag har fått tillbaka ett par underbara föräldrar. Som jag faktiskt älskar bägge två, till min egen förvåning och djupa tillfredsställelse. En syster också, för den delen.

Ett liv fullt av kärlek. Min egen, dessutom. Enastående underbart.