Snurr
Kroppen, hjärtat och själen har förstått. Njuter och lever som aldrig förut. Hjärnan också - en rastlös sådan (har jag alltid trott), hur det nu gick till.
Men reflexerna finns där ännu. Instinkter som tränats upp under år efter år av flykt, lögner och permanent vemod. Som en kapsling av det varma för att klara det som faktiskt var.
Nu spökar det ibland. Speciellt när det ska fram en idé. För själva framfödandet av nya mönster, koncept, fyrkantigheter kom som daggdroppar från inkapslingens material.
När det nu kommer en droppe vet jag inte varifrån. Ser mig om och hittar inte någon kapslande hölje. Vacklar och tappar balansen.
Hjärta slår som aldrig förut. Hela min existens älskar och lever som jag aldrig trodde var möjligt. Här, på den vackraste plats som finns.
Kanske uppstår droppen just här. Där i skogsbrynet i så fall - precis bortom hästhagen mot granarna. Aldrig tidigare har något kunnat skapas då jag stått stilla. Aldrig.
Men när reflexer från förr slår till träffar energin ur rörelese jag alltid var i mig rakt i den stillastående, lyckliga magen. Tappar luften. Vacklar till.
Kommer att ta en stund. Tankar är snabba, känslor tar lite mer tid på sig men reflexer är ena sega jäklar att ändra på verkar det som.
