doublifer

Igår kväll satt jag här ute. Det var alldeles mörkt uppåt. Gästriklands sannolikt enda fasadbelysta lada gav ett svagt ljus i fonden. Skådade stjärnorna över taknockens karaktäristiska vinkel.

Sett från uteplatsen i mörkret händer något magiskt med de vita vindskivorna när dess spets som pekar rakt upp i det oändliga, stjärnbeströdda. Det är så mörkt här om nätterna att man inte enbart ser ljuspunkterna. Man ser också de miljoner och åter miljoner av mer avlägsna stjärnor som samlas i fält som en fond kring de ljusa punkterna. Som likt ett raster efterhand inte går att urskilja som egna ljuskällor utan blir till just en fond.

Vindskivornas vinkelspets lyfter huset och dess innevånare rätt upp i universum. Gör det till en del av det största som finns med oändligt många ljuspunkter och en skiftningsrikedom som ögat inte kan se men som efter optiken ändå träffar rakt i själen. Rakt i hjärtat. Där det största av allt sker. Det bor mycket kärlek och skratt i det här huset. Riktigt mycket. Kanske kan de höra vårt meningslösa pladder någonstans därute.

Kanske suckar någon marsian över våra hopplöst dåliga ordvitsar och kanske tycker en utomjording att vi är utomordentligt löjliga när vi stoppar pruttkudden innanför byxan och slår våra kloka bakar ihop. Utomjordisktordentligt, kanske. Men kanske att någon som tittar på ”The Galaxies Funniest Home Videos” skrattar en smula. Hoppas det. För vi sänder live via nocken. Så kan det vara.

Innanför fasaden hörde jag några ivriga möss kuta runt och leta fram popcornen och de hyrda filmerna (”de tre musketörerna” tillsammans med musungarna, och lite ”mus-mys-movies” efter småttingarnas läggdags) inför lördagsmyset.

Två stjärnskott, lika många dunsande äpplen från äppelträdet nedanför och fyra förbiglidande satteliter hann jag få fatt på innan de lätt frusna tårna och en kissnödig hund sade åt mig att det var dags att låta stjärnorna vara för sig själva en stund.

Två stjärnskott. Två önskningar. En av dem uppfylldes inte helt oväntat men ändå till min stora tacksamhet inte långt därefter. Den andra var mer långsiktig, och riktigt, riktigt stor. Så den ska jag vara alldeles knäpptyst om.

Inte för att jag har något att önska. Precis ingenting. Ja, just det. Schhh…. Tyst som musen. Fasadmusen. Med familj.

Det var länge sedan jag drömde den nu. Den där drömmen som tidigare kom med jämna mellanrum. Den enda som någonsin väckt mig i det där förskräckta tillståndet.

En lång tankebana påminde mig om den idag. Riktigt, riktigt lång. Men dess beskrivande får vänta alternativt utebli.

En liten undertecknad. I skolan. Var klassens slagpåse. Blev sällan arg. Väldigt sällan. Varannan månad, kanske. Men då blev jag fullkomligt skogstokig. ”Nille farlig”, kallade de fenomenet för.

Jag skrek och sprang, försökte slå de andra men ganska förgäves. De var 17 stycken. Istället brukade de fånga in mig. Dra med mig in under den staty föreställande tre fåglar som fanns på gräsmattan mellan skolgården och fotbollsplanen. Några gånger klädde de av mig där. Någon gång kissade jag på mig. Och på dem.

Drömmen har försvunnit, tagit semester eller vad det nu kan vara. En hågkomst av den var allt för denna gång. Jag är tacksam för detta mönsterbyte. Ett i ett större, anar jag. Den glada killens tribut.

En liten N, paralyserad av rädsla för allt möjligt och rekursivt hämmad i en liten byskola. Roligare kan man ha det.

Och alltsedan dess har jag haft det också. Via mer eller mindre raka omvägar. Eller krokiga raksträckor kanske passar bättre.

Livet är underbart. Och utan fåglarna hade det nog inte blivit så underbart trotsallt. Nu verkar de fått vingar och det är en hisnande känsla.

En signifikant förändring har inträtt. Omärkligt, som alla verkligt stora förändringar.

Och den spränger vallar, fastän jag sedan länge varit övertygad om att inga fler vallar fanns att spränga.

Bortom det febrila, det intensiva, glödande, passionerade. Bortom attraktion, lidelse, åtrå och spiraler av begärstillfredsställelsebegär. Bortom euforisk lycka, fullkomlighet, djup samhörighet, förståelse och trygghet. Bortom skutt, sång, skratt och spex.  Bortom insikter om livet och lusten. Bortom djup överensstämmelse, symfoni i själva besjälandet.

Där bortom finns något mer. Något som närmast känns resolut. Absolut. Och ändå kittlande. Det borde vara en paradox men är det inte. Definitivt tvärtom. Det handlar inte om en vilja, för det är inte valt. Det bara är. Kanske är det en insikt. Må vara hur det vill.

Det är ett lugn och en upphetsning i samma känsla. Det är berusande och sugande i sin passion och djupa, eldiga åtrå samtidigt som det är avslappnat, tryggt och synnerligen närvarde utan att ord, beröring eller ord ens antyder dess existens.

Det bara är. Bortom fullkomligt. Bortom euforiskt. Bortom begriplighet.

En dimension av kärlek jag inte trodde kunde finnas. Jag är uppriktigt förvånad. Och ordet lycklig är sedan länge otillräckligt.

Den sista att oroa sig, det är jag. Den sista att måla upp horribla scenarier utifrån små avvikelser. Har fnyst föraktfullt åt de som ägnar sig åt det.

Tji.

När det väl slog till, då gjorde det ordentligt. En acceleration som på sekunder förvandlar lugn till fasa. Som öppnar avgrunder i sinnet och får pulsen att skena, blicken att fladdra och bilder att flimra. Jag skådade den skräcken. Den av att den jag älskar mest av allt skulle kunna ha skadas. Att hon bytt låt och hamnat i en stenig kohage. Muuusik…

Helt utan anledning, dessbättre.  Några fåniga radiovågor som inte ville komma fram till någon som träffade en vän vid vägen.

Jag tänker fortsätta att vara den som inte oroar mig. Och låta denna upplevelse bli en källa till just det förhållningssättet. Fortsätter att roa mig istället. Och glädjas åt vänner vid en vägkant. Sådant gillar jag. Skarpt.

Och till Henne: Jag gillar att du stannar och pratar. Ändra för guds skull ingenting. Lova det. Själv hade jag gjort precis likadant.

Så fullt av innehåll och mening. Och ändå så lekfullt och lätt.

Så vansinnigt brännande. Och ändå så fullkomligt i balans.

Så intensivt dragande, stretande, sugande. Och ändå så ljuvt och tryggt.

Så vackert, finstämt och harmoniskt. Och ändå så köttsligt, eggande och extatiskt.

Detta vi har. Så stort och fantastiskt. Och ändå så okomplicerat.