Orosfnys
Den sista att oroa sig, det är jag. Den sista att måla upp horribla scenarier utifrån små avvikelser. Har fnyst föraktfullt åt de som ägnar sig åt det.
Tji.
När det väl slog till, då gjorde det ordentligt. En acceleration som på sekunder förvandlar lugn till fasa. Som öppnar avgrunder i sinnet och får pulsen att skena, blicken att fladdra och bilder att flimra. Jag skådade den skräcken. Den av att den jag älskar mest av allt skulle kunna ha skadas. Att hon bytt låt och hamnat i en stenig kohage. Muuusik…
Helt utan anledning, dessbättre. Några fåniga radiovågor som inte ville komma fram till någon som träffade en vän vid vägen.
Jag tänker fortsätta att vara den som inte oroar mig. Och låta denna upplevelse bli en källa till just det förhållningssättet. Fortsätter att roa mig istället. Och glädjas åt vänner vid en vägkant. Sådant gillar jag. Skarpt.
Och till Henne: Jag gillar att du stannar och pratar. Ändra för guds skull ingenting. Lova det. Själv hade jag gjort precis likadant.
