Uppsyn
Igår kväll satt jag här ute. Det var alldeles mörkt uppåt. Gästriklands sannolikt enda fasadbelysta lada gav ett svagt ljus i fonden. Skådade stjärnorna över taknockens karaktäristiska vinkel.
Sett från uteplatsen i mörkret händer något magiskt med de vita vindskivorna när dess spets som pekar rakt upp i det oändliga, stjärnbeströdda. Det är så mörkt här om nätterna att man inte enbart ser ljuspunkterna. Man ser också de miljoner och åter miljoner av mer avlägsna stjärnor som samlas i fält som en fond kring de ljusa punkterna. Som likt ett raster efterhand inte går att urskilja som egna ljuskällor utan blir till just en fond.
Vindskivornas vinkelspets lyfter huset och dess innevånare rätt upp i universum. Gör det till en del av det största som finns med oändligt många ljuspunkter och en skiftningsrikedom som ögat inte kan se men som efter optiken ändå träffar rakt i själen. Rakt i hjärtat. Där det största av allt sker. Det bor mycket kärlek och skratt i det här huset. Riktigt mycket. Kanske kan de höra vårt meningslösa pladder någonstans därute.
Kanske suckar någon marsian över våra hopplöst dåliga ordvitsar och kanske tycker en utomjording att vi är utomordentligt löjliga när vi stoppar pruttkudden innanför byxan och slår våra kloka bakar ihop. Utomjordisktordentligt, kanske. Men kanske att någon som tittar på ”The Galaxies Funniest Home Videos” skrattar en smula. Hoppas det. För vi sänder live via nocken. Så kan det vara.
Innanför fasaden hörde jag några ivriga möss kuta runt och leta fram popcornen och de hyrda filmerna (”de tre musketörerna” tillsammans med musungarna, och lite ”mus-mys-movies” efter småttingarnas läggdags) inför lördagsmyset.
Två stjärnskott, lika många dunsande äpplen från äppelträdet nedanför och fyra förbiglidande satteliter hann jag få fatt på innan de lätt frusna tårna och en kissnödig hund sade åt mig att det var dags att låta stjärnorna vara för sig själva en stund.
Två stjärnskott. Två önskningar. En av dem uppfylldes inte helt oväntat men ändå till min stora tacksamhet inte långt därefter. Den andra var mer långsiktig, och riktigt, riktigt stor. Så den ska jag vara alldeles knäpptyst om.
Inte för att jag har något att önska. Precis ingenting. Ja, just det. Schhh…. Tyst som musen. Fasadmusen. Med familj.
