doublifer

Tankar som materialiseras under inbromsningen från en dag i stillaståndets tecken.

En naken känsla bor i mig. Och den sprider något jag inte vill veta av. Så jag försöker brotta ner den istället. Hårt.

Naken, som sagt. Ödslig. Enslig. Något orolig. Grönblå. En liten, liten kall rännil i en flod av lycka och välbehag.

För ganska exakt ett år sedan möttes vi, Hon och jag. Inte en molekyl i mitt liv är detsamma idag som det var då.

Då: N. som efter ett liv med någon som var så olik lärt sig att leva ut i lönndom. Som avverkat ett onämnbart antal otrohetsförbindelser, kanaliserat kreativitet via arbete och kärlek via de flyktiga relationer som flugit förbi. Vägen är mycket längre än natten så det lämnar jag därhän. Men i botten finns en flykt, tidigare beskriven, och ett havererat förhållande med i princip obefintlig sinnlighet under de flesta av de nästan 17 åren. Med utgångspunkt i en tvårumslägenhet i en stor stad men så ofta som möjligt någon annan stans. På väg, eller under konstruktion.

Ständigt i rörelse, såväl inuti som utanpå. Och på jakt, förståss. Skapade, levande av att förbluffa med prestationer och innovationer snarare än något materiellt.

Men ack så tomt. Så meningslöst ändå. Så tomt på kärlek, äkta skratt och glädje. Och vänner. De få jag haft har alltid varit så långt borta - spridda, eftersom jag varit just det. Och barn var en avlägsen dröm. Likaså att skaffa egna djur, bruka jorden eller olja ner fingrarna.

Och så nu: E. som efter att obevekligen ha dragits till Henne rätt brutalt beslutade sig för att komma ut ur bubblan och låta det bli som det ville. Som nu lever utan tillstymmelse till lögn på gården strax utanför den lilla, lilla staden. Här finns Hon, Den Lille, hunden, de två katterna, de bägge nyinskaffade fåren samt titt som tätt hennes bästa väninna och hennes mamma. På vår mark går två hästar och ett föl och betar. De kommer fram till oss och pratar över tråden ibland. De bor här de också.

Det går åt tio paket kaffe i månaden - för många, många kommer hit och hälsar på. Vi bor på vägen förbi. Och alla är de trevliga, omtyckta och synnerligen välkomna.

Låter lusten till allt som finns i Livet få flöda när den finns. Inget kan hålla mig från att peppra min stackars omgivning med dåliga ordvitsar, brottas med Den Lille på stutsmattan, trycka mig nära Henne och ta för mig av hennes kropp och sinne, eller försöka lära sig att stå på händer när impulsen kommer.

Kontrasten är så enorm att det inte kan begripas. Persongalleriet och referensramarna så annorlunda. Men de börjar bli bekanta för mig. De är inte längre helt nya. Det är alltså inte varje dag en förändring.

Och den där brutala energin i förälskelsen. Det där trycket vi byggde upp då vi inte sågs, då vi inte hade varandra nära hela tiden. Innan. Det får nu puttra och pysa varje dag istället. Så den kraften agerar inte motkraft mot själva inbromsningen längre på samma sätt.

Det är däri nakenheten ligger. Jag står här nu. På min egen gårdsplan, i ett liv fullt av folk och fä. Tillsammans med Henne. Men också själv som individ. Men jag är van att luta mig mot hastigheten i förändringen. Mot resans motvektor. Mina mentala reflexer har inte hängt med. Det kommer att ta en stund.

Men nu har jag i alla fall beskrivit det. Då brukar det som regel också vara hanterat.

Värmen som bor i mig. Och viljan att låta sinnet, händerna och lusten ta vad de vill ha och fortsätta den här resan - här. Upphäver lätt den där nakna känslans blå energi. Enastående ljuvligt. Med många, tilltalande toner och klangbottnar.