Flugan
Lite skrivklåda som tog sin väg ut genom fingrarna i en ovanlig form. Tur man är flugtolerant.
Samma rutt som vanligt. En ganska lång sådan som snart skulle gå mot sitt mål - staden. Han hade känt hur den närmade sig honom. Ur skogen kom hus efter hus skuttandes mot motorvägen. Ystra hus, pigga av den fina luften men där i skogsbrynet händer ju inte så mycket så de var nyfikna på vad som händer nere på vägen - särskilt så här dags på morgonen då husets innevånare som regel låst dem och begivit sig iväg till något slags arbete. Efterhand bildade de grupper. Slöt förbund. Sneglade på varandra och började härmas. Konvergerade. Rader av helt likadana hus började dyka upp. Och flera rader. Mer eller mindre lika. Någonstans här och var brutet av något avvikande, ofta gult eller vitt och alltid fristående. Men även de påminde om varandra och med en tämligen fastlagd periodicitet dök de upp. Skogen försvann efterhand och byttes slutligen helt ut mot lyktstolpar. Av- och påfarternas frekvens tätnade och med den trafiken. Hus som var världar i sig började dyka upp. Monoliter, som hämtad ur en utomjordisk verklighet kantade vägen. Somliga utan fönster, andra helt i glas. Men inget av dem gav något besked om hur de mådde. De var inte nyfikna. Inte på omvärlden utan hade fullt upp med sitt. Precis som staden. Den stora staden.
Flugan hade varit med från den djupa skogen i en annan värld. Hemifrån, allså. Den hade övernattat i bilen och visste inget om att den följande morgon skulle komma att bli en av stadsfluga. Den senaste timmen hade den förundrat vandrar i sin nya verklighet. Ett begränsat men stort utrymme med underlig luft. Kall. Konstgjord. Utrymmet hade väggar som till största delen växlade färg, något som sett genom flugans facettögon blev synnerligen förvirrande. På andra sidan väggen såg något intressant ut att finnas. Grönska. Landningsplatser. Mat. Men ingen doft kom och när han väl siktat in sig på ett mål var motivet förändrat. Där fanns något som doftade. Kemikalier, huvudsakligen men även lite organisk doft. En stor varelse med händerna utsträckta rakt fram sittandes nästan helt stilla. Såg mycket besynnerligt ut. Men flugan var hungrig så med jämna mellanrum sökte han sig till varelsen för en smakbit.
Nu försvann byggnaderna. Vägen kantades istället av grå betong. Himlen försvann och täcktes av ett svart tak med distinkta installationer och med taktfast repetition natriumlampors ljusröda sken. Skenet kom i vågor genom takluckan av glas. Pulserande. Som ett hjärtas utstrålning. Som en längtan. En förnimmelse av livets mest basala mekanism trots att den emanerat av fullkomligt konstruerade föremåls framtvingade rörelse gentemot varandra. I motorn förbrändes diesel. Av dieseln blev det rörelse. Rörelsen fick ljusen att pulsera. Dieseln var således blodet i denna värld. Den vars kärna han nu närmade sig.
Det enda som störde var flugan. Den hade varit igång i över en timme och han hade inte lyckats klappa ihjäl den, trots åtskilliga försök. Han ägnade nu flugan mer uppmärksamhet än vägen och förstod att det nog inte var ett i alla stycken säkert förfarande. Dags att prova nya metoder, således. Ner med rutorna. Men flugan höll sig listigt och vant kvar i mitten av kupen där turbulensen skyddade den från att sugas ut. Försökets enda verkan var att luften inne i bilen kom att lukta storstad. Dess sotiga feromoner talade sitt tydliga språk. De hade en puls, även de. Samma puls. Livet i staden. Mytomspunnet. Händelserikt. Fabricerat.
Målet för resan var helt nära nu. Men istället för att lämna flugan därhän och låta den dö i en bil som skulle värmas till ofantliga temperaturer på gatan utanför ett kontor så fortsatte han striden. Istället för att låta saker och ting ha sin gång så fick en känsla av tävling sitt utrymme där och då. Han öppnade takluckan och började vifta ut flugan den vägen. Blicken var helt fäst på insekten. Inte på vägbanan. Inte på tunnelns väggar. Inte på den varningstriangel som stod strax efter kröken innan nästa tunnel.
Men riskerna till trots, eller kanske till tribut så fungerade planen. Flugan försvann ut genom takluckan och med en krypande känsla av att något var på väg att inträffa men med en övervägande fast beslutsamhet att vinna över sin plågoande stängde han takluckan samtidigt som han med blicken säkerställde att flugan inte återvände in i sista ögonblicket.
Det sista han hann se var hur flugan satt på andra sidan glaset. På andra sidan. Så absolut underbart. Triumf! När han i 85 kilometer per timme förenades med den havererade tankbilen i ett brinnande moln hade hans ande denna bild att njuta av.
