Vandring
Jag nyper mig i armen om och om. Dagar som denna, dagar som dessa. Det liv jag lever. De jag lever det med. Som vi lever det.
I periferin finns personer med bekymmer av olika slag. Givetvis och faktum. De finns där och de är omtyckta ändå. Ingen som petar och tycker. Bara känner.
Att detta är vad mitt liv har kommit att bli. Att jag får gå upp på morgonen, göra vad jag känner för helt och hållet, och göra det med dem jag älskar allra mest. Att jag inte jagar, springer eller flyr längre – inte för ett ögonblick, utan att jag lever på ett sätt jag drömt om men aldrig riktigt trott varit ens avlägset möjligt.
Här och nu. Så ända in i vassen.
Idag tog huvudet med sig mig på en liten rundvandring. Här i mitt liv med vad som varit förut i ett slags backspegel att jämföra. Det var en hisnande resa och den om inte skrämde mig så skakade den mig ganska bra. Att ett drygt år kan göra en sådan skillnad.
Att ren och oförblommerad drift kunde leda mig till en enda liten människa som i sig innehöll alla nycklar och svaret på varenda liten ouppklaradhet i hela livet. Hur saker bara fungerar, ordnar sig, vill väl och lyckas alldeles av sig självt. Och hur den tysta tryggheten gör det möjligt att klara nästan vad som helst.
Hur lust och skratt får samverka och hur onda spiraler får sin upplösning.
Jag vacklade en smula idag. Överlycklig – i ordets rätta bemärkelse. Det fick vissa biverklingar, dessvärre, men inte något irreparabelt – därom är jag tämligen säker.
God natt.
