För lust
Att nafsa precis på gränsen. Utmattningens gräns. Dagen påminde. Länge sedan. Tankarna far som en kula i ett flipperspel.
Vad som händer med sinnet när det inte pressas konstant. Hur det är att leva utan att vara på väg. Utan att jaga och utan att hålla något hemligt.
Synnerligen annorlunda. Det som kommer upp till ytan gör det med en oväntat stark kraft. Detta med att tycka om, ge sig hän och följa trådarna ända ut.
Och Kittlingen. Svårare att tillfredsställa någon som i grunden är nöjd jämfört med den som innerst inne är otillfredsställd? Kittlingen måste jag vara rädd om.
Den enda frustration som kommit istället är perceptionen av ordens otillräcklighet. Kan inte forma dem på samma sätt längre. Kan inte ge dem samma kraft och tryck som tidigare.
Världen ser helt annorlunda ut härifrån. Betraktad från en och samma punkt. Och vad som förut låtit sig begränsas till ord lever nu ut varje dag. I verkligheten.
Kan inte vara på något annat sätt. I leken, kärleken, njutningen och lusten får det verka direkt mot de jag vill. Klart orden tryter. Alls ingen förlust när man nafsat lite på anledningarna.
