Gästen
Gästen har lämnat oss för en stund. Drängstugan står tom och jag bearbetar vare sig jag vill eller inte. Knuffade mig av rälsen, faktiskt. Kraften större än väntat. Tiden emellertid kortare. Precis som han. Kort, men med stor kraft.
Med en törst som sannolikt förr eller senare kommer att släcka hans kvickheter och lämna Henne och Brodern med en tomhet efter något som både funnits och inte.
Kan, vill, törs eller orkar inte se hela horisonten runt sig. Där finns visst kapacitet, om kraften fokuseras. Och förmåga att ta sig fram - med den viga verbaliteten, de tvärsäkra lögnerna och de förmodat giftiga kvädena levererat ur ett rusande snabbt sinne via den kvicka munnen.
Han är ingen stor människa. Men han har del i att Hon är den Hon är - tvivelsutan. Och han är människa. Och han finns här. Jag förstår att man kan tycka om honom. Eftersom jag gör det själv.
Han har fått en svärson som nog ser mer än han tror. Som känner den vanemässiga lögnarens och missbrukarens drift, slipad av långvarigt dubbelliv och intensiv arbetsnarkomani. Som väl känner genvägen via charm och en vig mun.
En som efter visst velande nu valt att själv finnas där i första ledet. Främst för att inget grus ska kompromissledes leta sig in på fel ställe. En som säkerligen kommer att få smaka på den beskare vokabulären. Men - tror jag - någon som han kan komma att tycka om. Eventuellt.
Och vad själva beroendet beträffar - någonstans där i botten av glaset finns en bild av någon med så känsligt hjärta och så skarpt sinne att det måste dövas för att kunna fungera någorlunda i samhället. Det känns igen. Men tillämplingarna varierar.
Många pusselbitar på några få dagar. Placerar dem längst tidslinjen och finner betydligt mer än väntat. Såväl på Hennes som på min egen bana. Många samband som blivit rakare. Och några nya, mindre, kuntar.
Slutligen, det som biter sig fast i varje cell av min kropp. Den djupa beundran och respekt som vuxit ännu mer för Henne och Hennes sätt att leva, skratta och älska. En stor portion till hennes Mamma, en framförallt till Henne själv, som sett till att bli den hon blivit. Den jag älskar bortom all begriplighet. Den största jag träffat, sin litenhet till trots.
