doublifer

Kompromisshjärtat som ger sig tillkänna med några svaga, svaga slag. Första gången sedan jag började leva i känslomässig realtid.

Men på vägen dit lärde jag mig, utan mista möjlighet att kunna tvivla på saken, att allt har en mening.

Så det måste inte vara enkelt. Det måste inte vara precis exakt som man vill ha det. Däremot kan det nog vara precis tvärtom.

Gästen. Pappan. Anledningen. Ser och inser. Tycker om. Ser det dubbeleggade. Därom ska jag skriva en annan dag. Tror jag.

Och Henne. Henne älskar jag bara mer och mer. Som sagt. Kompromisslöst.

Och den där likheten. Den djupa känslomässighetens funktion. Den är nog mer lika hos oss två än jag kunde föreställa mig.