Besök på botten
Jag besökte botten tidigare idag. Den där känslan fick fatt i mig, den av ett slags inre vanmakt inför något jag inte förstår. Fel. Någon jag inte förstod.
Hann faktiskt bli arg. Oklart i vilken riktning. Jag var i alla händelser ensam, ett krav för den där riktigt själsliga ilskan. En kvart och tre blickar senare var det över. Jag hade fått upp spåret igen.
Men jag förstår att ilskan talade till mig. Den sa mig ett och annat om vad det är jag inte ser. Och uppmanade mig att kika från andra vinklar. Då kan jag börja försöka förstå. För försöka förstå måste jag. Att sedan verkligen förstå - det kan man aldrig riktigt kräva livet på. Dessutom rör ju allt på sig och att förstå statiska situationer och samband är således inte alltid så givande.
Det är de dynamiska sambanden som avgör. Och den i dessa förvisso försumbara, men ändock alltid närvarande friktion. Den som måste finnas där så länge något lever och är verkligt. Kan både kittla och skava. Men även en skavning är en kittling om man använder den rätt.
Hm.
