doublifer

Andas

För exakt ett år sedan. Jag kunde knappt andas alls längre. Enbart genom ett litet, litet rör av till synes omöjligt hopp. I ett på tok för kallt liv.

Idag. Jag andas luften här i skogen. Hoppar på studsmattan. Njuter av solen och av hennes henne värme. Och den lilles. Och alla de äkta personer som från tid till annan vistas här.

Det är obegripligt vilken klyfta ett fjuttigt år kan överbrygga. Fullkomligt.

Och att leva kunde vara så underbart. Enkelt.