doublifer

Jag bor på den underbaraste platsen i det underbaraste landet. Våra hagar är gröna. Träden blommar och luften är väldoftande av regnet.

Man kommer hit på en grusväg genom ett par skeva grindstolpar. Ladan är enorm och huset lurar besökaren med sin förvillande litenhet.

Sjön ett stenkast bort är full av småfisk och sandstränder. Vi får låna gubbens båt så mycket vi vill.

Här finns plats att leka och älska. Skapa och tillverka. Vårda och utfodra.

Detta måste vara paradiset. Och här bor jag. Med den mest underbara kvinnan som någonsin funnits. Som skapad för mig med en koppling från var av hennes egenheter till en motsvarande hos mig.

Och den lille. Denne egensinnige, distinkte men också mycket känslige. Han är här halva tiden men jag skulle inte hicka om han var här mer. Inte alls, till min modesta förvåning.

Och den där nya känslan. Den av att vara fri. Att jag är jag vad som än händer och att det löser sig. Just för att vi är de vi är och inget måste. Inget ska. Det bara är.

Underbart.