Höstligt hav
Skymtar Henne. Mitt i ett slags dvala så är Hon allt jag ser. Men skymtar ändå bara.
Uttrycker mindre. Ett slags jämn dager har lagt sig strax under topparna så att mindre nu exponeras. Men ytan ligger högt och det som flyter under den är hela nästan verkligheten. Det ljuvliga känns verkligt. Flytande. De fräsande topparna är vad som utgör mönsterbrotten.
Fräsande, skummande vågtoppar. Som kommer med regelbunden oregelbundenhet. Fulla av energi och turbulens. Av fukt. Värme. Målmedvetenhet. Obeveklighet.
Hon föder dem. Inte genom något som helst agerande. Utan genom sin existens, oavsett intensiteten i densamma.
Att skönja Hennes linjer. Att låta blicken följa kindens övergång i haka. Att med fingertopparna känna Hennes hårfäste. Att på håll i ett förstulet ögonblick skåda Hennes nakna rygg och den vågskål av begär som bor invid bukten mot Hennes bröst. Att låta mina händer känna hennes fötter. Att i sinnet anträda upptäcktsfärd efter upptäcktsfärd längsmed hennes sinne och kropp i ett och samma svep.
Hösten har gjort havet lugnare. Dess spegelblanka yta visar reflektion av reflektion med lugna, tydliga och svalkande rörelser i djupet. Varsamt modifierade perspektiv vars betraktelsepunkt längst fogen mellan sand och vatten förflyttas med skeenden och uteblivna skeenden. Denna linje som ständigt förändras men alltid finns kvar. Som förbinder en oändlighet med nästa och vars komplexa enkelhet inte kan beskrivas.
Våg efter våg. Efter våg. Vissa rinner ut i sanden, som det var menat då de bevisligen inte hade energin att fräsa till. En del av hänsyn, men ingen på grund av bristande målmedvetenhet. Alla vågor når fram. Och de som inte fräser rubbar med sin turbulens under ytan kornen på botten upp mot stranden. Arrangerar dem så att senare vågor får högre energi och bygger på så sätt tålmodigt upp vågkam efter vågkam. Korn för korn. Med den oändliga kärlekens obeveklighet. Målmedvetenhet.
