En liten biltur
Åkte en sväng. Jobb. Faktiskt.
På tvärs mot tidigare riktning. Men korsande samma land. Samma platser men sett med rät vinkels aspekt gentemot tidigare. Mentalt som geografiskt.
Tankarna som funnits där förr. Den där avtagsvägen. Statoil i den lilla staden därmellan. Hur jag känt då jag stannat där tidigare. Och hur det känns nu. Obegripligt läckert. När jag för sex år sedan åkte på åsen över sjön söder om viken. Vad jag tänkte då. Hur jag levde då. Vad jag kände då. Och hur jag lever nu. Läckert. Riktigt läckert.
Drar mig oundvikligen tillminnes hur det var förut. Undanflyendena. tillbakahållandet av det där flödet som nu finns. Det odefinierbara flödet som innehåller men inte består av av ord, kärlek och äkthet. Och de mekanismer jag utvecklade för att dämpa.
Jag har haft tur. En så obegripligt mikroskopisk chans har för mig materialiserats till en underbar realitet. Menat, så är det nog snarare.
Jag är sannolikt ensam om att denna kväll kort stanna till vid en strand på vägen hem. Stranden där Hon och jag gjorde en magisk sten till vår egen. Troligen är jag också ensam om att i egenskap av slipsbärande grisbonde lämna bilens värme en stund och låta den iskalla sanden värma mina bara fötter denna första frostnupna och kompromisslöst månbelysta oktoberkväll.
Inom mig rullar brinnande tumult av fullkomlig lycka.
Så många trådar. Så fantastiskt och så absolut fullkomligt.
Jag älskar att leva. Absurt mycket. Och det är Henne jag har att tacka för det. Tack, min älskade. Tack, tack och åter tack.
