Oktoberdimma
Dimman sänker sig och gör det lättare att se. Urskilja.
Staplat ovanpå fundamentet finns glädjen över att få bo här på gården, de äkta och okonstlade människorna, djuren och deras pälsiga närvaro, det krispiga klimatet, den lilla, lilla staden och dess fördelar. Friheten att vara mig själv. Att bo i ett hem. Mitt eget för första gången. Tillfredsställelsen i att få existera som E. På riktigt. Och den gränslösa lyckan i att få umgås med Den Lille.
Allt detta vilar på en händelse, en känsla, en eld. Och den i sig helt dess konsekvenser är det underbaraste som någonsin inträffat.
Att Hon finns. Att jag får vara i hennes närhet och att hon väljer att finnas i min. Hennes skönhet, eld, sprudlande inre, hennes gränslöst vackra linjer och vrår. Det hon skapar i mig varje gång våra ögon möts. Den värme som bara finns där så fort jag tänker på henne. Hettan och dess uttryck. Hennes sinne, dess rörliga stabilitet. Hennes knyckar.
Där finns en eld som bränner. Ibland döljs lågorna och glöden lite av vad de värmer. Men den finns där och tilltar underligt nog.
