Syster
För första gången på 18 år samtalade vi i över en timme, bara hon och jag. Och ingen av oss höjde rösten, avslutade samtalet eller klagade över den andre. Det var en stor liten händelse.
Inga stora ord. Inget rotande. Inget sliskigt försonande. Inget skitsnack. Inget anklagande, utredande eller tjafs.
Men jag förstår. Turer och glapp. Förhoppningar, orealistiska sådana. Och hon har inte varit snäll mot sig själv. Inte andra heller. Men hon har, liksom jag, haft en väldig tur till slut.
Hm. En stor liten händelse. Mycket glad att jag till slut bjöd till en liten, liten smula. Varför jag inte gjort det gentemot henne tidigare tänker jag inte ens spekulera i. Det får ha varit som det vill.
En ny bekantskap faktiskt. För när man till slut började lyssna lite. Kika lite. Så såg jag mer saker. Ytan var avvisande men där inne pågår saker som glädjer mig.
Vi är absolut inte lika. Men inte helt olika.
Och jag ser att jag har något att ge henne. Någonstans.
