doublifer

Gott och med en synnerligen behaglig fylla. Varför var det så länge sedan?

Tog en god stund innan det skvalpade fram bland de grå cellerna. Men så kom det.

Drycken får mitt huvud att rusa, precis såsom avsett. Tankar blir till inbillade eller konstaterade insikter. Och samtidigt faller vallarna som gör det möjligt att värja sig mot dessa.

Detta var ju fullkomligt förödande på den gamla onda tiden. Huvudet körde fast i ett minimalt utrymme där syretillgången var ytterst begränsad och där det enda som gick att göra var att fundera på en lösning. En lösning utan att såra någon. En lösning som inte stod att finna. Jag kunde bli där i veckor mentalt. Med kreativiteten och livslusten inspärrade i ett klot av dämpad närvaro.

Idag är den igår, dagen efter. Och då stod det klart för mig att detta utrymme inte finns längre. Det begränsade utrymmet, alltså. Det får inte plats i det obegränsade. Att jag inte kör fast av den enkla anledningen att problemet är löst.

Jag hade inte kommit på det om det inte varit för den där mer eller mindre objudna Gästen. Hon som slog sig ner vid vårt köksbord och gjorde luften påtagligt kyligare. Där satt en rädd människa som hade samlat mod till att försöka bryta något slags mönster och behövde vår hjälp. Det osade rädsla och osäkerhet och jag kände igen vartenda detalj. Från de cirkulerande, trygga och pålitligt grunda samtalsämnena via oförmågan att verkligen intressera sig, den ängsligt flackande blicken och ända ner till färgen på klänningen. Det var som att den jag delat många, många år med tidigare var där. Ex. I vars sällskap jag kom att inte leva till slut.

I några sekunder blev det handlöst, med nämnda drycks hjälp, säkerligen. Såg framför mig en extrapolation av vad som kunde ha fortsatt om inte om varit. Kontrasten så stark att ögonen blev trötta. Jag såg en ekvivalent till Ex mitt i det som Hon jag älskar och jag har skapat. Som är mitt mer än jag någonsin upplevt att något varit.

Mitt i vårt varma, ”bruna-luddiga-blommor-som-vi-köpt-på-rusta-tapetserade” kök med stor baslåda och fullt av små vrår där ingen städar speciellt noggrant. Ett kök där de vi tycker om kommer och går som de vill. Ett kök där det brottas på golvet, där det älskas på det gaffelmärkta köksbordet, där gamla hundar lättar på trycket, där vasständer slåss, där grodor hoppar, där skuttiga ben dansar, där det röks under fläktar, där möss springer för livet och där det går åt en platta kaffe i månaden.

Ex var nästan där. Och det var faktiskt ganska fasansfullt. Doften av rädsla, ängslan, osäkerhet och ett visst mått av offeridentitet reagerar med den fräna smaken av tilltvingat initiativ och med desperata handgrepp påsminkad hjärtlighet och de osynliga gaserna blir nästan till fast material

Nu var hon ju inte Ex, och tur var väl det. Hon var faktiskt trevligare. Men det var ändå svindlande och det ett par frågeställningar.

Hur kunde jag vara så obegripligt totalt jävla förståndshandikappad i huvudet? Var jag så in i bänken rädd för att såra, var jag bekväm, rädd för att vara ensam, eller tyckte jag att jag stod i skuld? Det sista ligger nog närmast, även om allt säkerligen stämmer.

Och i mer allmänmänsklig bemärkelse – vad får människor att bli kalla eller varma? Jag är säker på, och mitt hjärta kokar av lycka just därför, att de som när de är små får höra att vasständerna går på badhuset när de är små kommer att bli varma som stora.

Och jag är själv oerhört lycklig över att åter få vara den galning mina föräldrar en gång tillät mig att vara. Och att jag i Hennes sällskap blir just en fullkomlig galning. Att jag får dela livet med henne och Den Lille och att det får bli som det vill. Att allt får vara som det är, eller som det vill.

En varm fullkomlig galning. En glad kille. Som svalkar sig med några glas vitt utan fruktan.