doublifer

Väskan är packad. Väntar bara på att det gröna ljuset ska tändas så att steget kan fullföljas. Det har gått precis en vecka sedan vi var där. Sedan det grep oss. Sedan det stod klart.

Inget vi direkt frågat efter. Något vi knappt hunnit söka. Men något vi vetat att vi förr eller senare kommer att drabbas av.

Som inför en strapatsrik resa - de där tonerna finns där. De varierande, kittlande, eggande. Förväntansfull rastlöshet. En yta, inte en förflyttning. Luktar inte trygghet just nu - men den finns där, naturligtvis. Doften är äventyrets. Varm, fuktig jord. Levande material. Kärleksfullt arbete. Levande väsen. En synnerligen eggande basgång. Fullkomlighet kan det vara.

Resan tar oss inte mer än några kilometer. Men ändå är den oändlig på sitt sätt. Ett utrymme för kärlek och lust. Att besätta och låta bli en del av skeendet. Att kopplas samman med de djupt liggande punkterna. Att bli en del av nervsystemet. Det gemensamma.

Frustrerande väntan.Vi är ensamma kvar. Men ännu vet vi inte. Och varje sekund känns som en evighet. Vi tillhör dig, bli nu vår så åker vi!

Förunderligt.

Hur hon och jag, så enkelt, helt utan ansträngning harmonierar. Hur vi dras till samma platser, stämningar och uttryck. Får de som finns hos oss att känna sig trygga. Vandrar vidare på den slingriga stigen och väljer samma avtagsvägar utan att blinka.

Hur våra sinnen retas av samma intryck. Hur våra kroppar vill ta i varandra. Ovillkorligen förenas. Hur vår njutning kräver att få vara den gemensamma. Hur våra själar bildar något nytt - till fullkomligande av de bägge individerna. Och hur vi söker oss till samma platser. Ytor. Trots att vi tidigare levt så oerhört olika just i fråga om var.

Mitt liv har bestått av mycket jakt och lust. Ibland har jag jagat lusten och ibland har den jagat mig. Som för henne.

Men harmonin i det som händer nu har plöjt nya fåror. Kopplat samman hav av längtan, åtrå, lust, drömmar, uppriktighet och känsla till en enda ocean. En ocean av två.

På vilken vi seglar. Inget land i sikte trots att vi inte lämnar viken. Alls, sannolikt.

Ingen som helst tvekan längre. Alla osannolikheter. Alla vansinniga harmonier i vad som skett. De tunna, osynliga trådarna som blivit till trossar att bära upp en hel verklighet. Det tysta, pulserande men oerhört verksamma som alltid finns där. Godisfacket som blivit till en grop i vilken två hela världar ryms.

Detta var menat. Hon är menad för mig. Så in i minsta detalj. Och jag för henne. Varenda linje i hennes ansikte har en reflektion i mitt begär. Varenda erfarenhet någon av oss gjort har en motsvarighet i de korsvisa behoven. Uppväxterna, lusten och dess ibland besynnerliga utövande. Allt har en mening och det syns först nu.

Ödet har fått jobba en del för att rigga vårt möte. Det har pressat oss, var för sig och tillsammans. Uppbådat frustration av nya dimensioner. Det har öppnat och stängt dörrar i takt och otakt. Dolt möjligheter, uppskjutit insikter och ställningstaganden. Närt lusten.

Och när det slutligen blev av. Då vi slutligen fick mötas. Då drabbades ödet av lite övermod. Gjorde bort sig en smula, kanske till följd av otålighet. Det röjde det sig. Gjorde det omöjligt att inte spåra dess närvaro.

Avslöjad! Men tack.

För sju år sedan ganska precis blev du mitt. Vårt enligt då rådande definition.

Läget tilltalade oss båda. Avskildheten mig, växtkraften henne. Skicket avskräckte men utmanade. Möjligheten att fokusera energi på ett projekt lockade oerhört. Längtan från staden drev mig.

Genom stormiga år höll du oss sysselsatta. I tanken, sinnet och praktiskt. Men det som föreföll vara en kärleksfull behandling var egentligen ett frustrationens utlopp.

Det är därför de gamla fönstren inte skrapats, målats och satts tillbaka utan ersatts av nya. Därför ligger att laminatgolv istället för de gamla vackra furuplankorna på golvet. Därför ser grindarna ut som de på en herrgård istället för ett par skeva, röda. Och därför ladan har förlorat sin doft - sitt luftiga, råa men varma och fantasieggande utrymme. Därför finns lyktstolpar och stenkantade grusgångar. Flaggstång och stenlagd uteplats.

Drömmen var diffus från början. Blev alltmer otydlig med tiden. Rastlösheten. Det uppskjutna ibruktagandet. Allt pekade tydligt på ohållbarheter - långt bortom torpet. Men vi blundade. Svalde. Gjorde lite mera. Pressade.

Med tiden blev jag ensam. Hennes påverkan blev kvar men hon var mer sällan där. Jag utförde på plats. Fick tid för mig själv. Med mig själv. På mitt vis. Njöt. Ökande.

En kärlek smög sig in i arbetet, det egna. Bakom ladans penseldrag finns den. I takets konstruktion. I uteplatsernas stolpar, balkar och träytor. I vindskivor, stuprör och tomtens flyttade stenmassor. I elnätet. Vatteninstallationen. Badrummets kakelfogar. Bastuns skruvskallar. Där finns mycket kärlek inbyggt. Men inte kärlek till resultatet utan till arbetet. Det egna. Det med hammaren, skruvdragaren, eller penseln i handen och planen för uppbrottet i sinnet.

Jag arbetade och bearbetande. Korta, urladdande och mycket hemliga passioner utgick härifrån. Jag levde mer utförligt. Utforskade. Begrundade. Insåg. Kortade avstånd mellan fundering och verklighet på kapen. Rörde om bland tidigare cementerade tankar med betongblandaren. Skruvade på livets parametrar med skruvdragaren. En ibland hårdhänt behandling.

Men jag sökte aldrig kärlek här. Jag sökte frihet. Ändå var det precis härifrån jag fann kärleken så som jag aldrig tidigare skådat den. Som jag aldrig trott den kunde uppenbara sig. Sammanlänkad med just friheten.

När jag fann - och genomförde den plan som byggts upp för uppbrottet. Då förlorade också torpet all sin dragningskraft. Förstod det inte direkt men det var som att bryta strömmen.

Den kvällen i juli. Den som föregick den första natten. Jag hann aldrig dra fast muttern kring värmekabeln mellan ladan och huset. Och när vi senare på natten blev ett, då månader av funderingar, suktan och verbal njutning fick sin fysiska representation. Blev verklig. Då försvann också arbetslusten i torpet. Muttern är ännu inte åtdragen.

Platsen är helt underbar. Ljuden, dofterna, solen och det underbara regnet. De stjärnklara nätterna. Månen över granarna i öster. Hundarnas skall från kenneln invid. Frustandet från de hästar som fanns här när man klev ur bilen. Den gnistrande snön. Grannen - den rökande och skröderade äldre kvinnan - och hennes skogstokiga kelgris till hund. Solbrännan i april. Stora granen. Träets doft när det klyvs på kapen. Braket från ett träd som fälls. Doften från röjsågen och den drypande svetten under hjälmen. Känslan av att slå i en spik genom en alldeles ny granplanka. Flugornas efterhängsna dans. Lövkrattningen om hösten. Gräsklipparen och den doft den lämnar efter sig. Staketet och doften av torkande rödfärg. Nattens ljud i skogen. Känslan när myggen biter utan att det klias. Humlornas surr. Utsikten från skorstenen. Våreldningens hetta och dofter. Transporterna av ris till majbrasan. Jordens doft när man gräver i den. Kampen med envisa stenar som inte vill ur marken.

Mycket tar jag med mig. Jag plockar med mig det som är mitt, det jag tycker om, för att dela med de jag älskar. Fler än någonsin.

Platsen överger jag. Men de drömmar jag hade när jag kom dit - de som var mina, och de som tillkommit efter vägen - de tar jag med mig. Vet inte exakt vart, men tror att det blir nära min hemmavik. Med den korta, den lille och de fyrbenta. Jag tror att vi kommer att njuta mycket där och på vägen dit. För det är inte bråttom.

Hejdå, torpet. Nu lämnar jag dig även om jag är fortfarande din ägare på pappret och ska göra dig i ordning i vår. Men då blir det för sista gången. Till sommaren ska du tillhöra någon annan. Någon som tycker om dig och tar väl hand om dig. Någon som kommer att njuta mycket här.

Sköt om dig och sköt om dem. Och påminn dem att dra åt muttern kring värmekabeln.

Och slutligen - tack. Du har givit mig kunskaper, utrymme och upplevelser som gjort mig bättre. Givit mig insikter, erfarenheter och lust. Du var mitt andningshål och min utgångspunkt. Du gav mig nya vyer och därigenom porten in till ett nytt liv. Ett liv som inte liknar något jag vågat föreställa mig. Tack.

Månader, nej år faktiskt, av stillestånd.

Den drivkraft som emanerat ur en flykt hade ebbat ut. Kreativiteten, prestationsförmågan, motivationen försvann.

Hade faktiskt trott att det var förbi. Att det var nya villkor över hela linjen. Och att den uteblivna kreativiteten var priset för det lunga, fullkomliga. Tvekade inte ett ögonblick att det var värt det. Hade börjat leta nya inriktningar.

Ett klimat där orimlig obegränsad uppgång sågs för given tog också bort stimulans.

Trodde att det krävdes smärta. Att kreativitet egentligen var restprodukten av sinnets undanmanövrar.

Men så - med minimal förvarning - börjar det fungera igen. Ur en helt ny kontext. På ett helt nytt sätt. Men samma, starka impuls. Den varma känslan i själva framfödandet.

Kanske till och med bättre. Denna gång distinkt för andra att förverkliga. Att själv ta det vidare hotar harmonin. Och det var ur just den det kom. Denna gång. Den första.

Absolut underbart. Ljuvligt! Det fungerar.

"Jag mår dåligt - vems är felet?" Du söker svaret hos alla utom dig själv. Absolut - många har behandlat dig dåligt, också jag. Sådant får vi alla leva med.

Men det som hindrar dig att leva är inte någon annan än dig själv. Din nervositet. Ängslan. Suktan efter de lyckans mekanismer du med manisk kraft jagar. Som beklagligtvis inte existerar.

Du måste kunna tycka om för att bli omtyckt. Där har du en nyckel. Men du lyssnar inte.

En dag i taget. Det kan jag hjälpa dig med. Men jag tänker inte vara din demon, lilla syster. Det är först när du tar itu med dina egen som du kommer vidare.

Vi hörs då.

Så var det äntligen klart. Tidigare än väntat men mot slutet outhärdligt ändå. "Vad tråkigt att höra - gratulerar".

Ovan med villkoren. Öppna kort. Ett kompromisshjärtas död. Vila i frid.

Utlösarbanken (UB) "Utlösaren". Affärspolicy

Bakgrund:    
De som hamnat i ekonomiska trångmål på grund av personlig konkurs till följd av eget företagande har ofta värdefulla erfarenheter, kontaktnät och stor revanschlust i bagaget.

Idag har den som hamnat i personlig konkurs ofta inget incitament att tjäna pengar då det som intjänats utöver existensminimum oftast dras direkt. I många fall är det tydligt för den enskilde att skulden aldrig kommer att behöva skrivas av.

Detta ger i sin tur upphov till antingen ett slags apati eller lösningar baserade på svartjobb av olika slag.

Uppslag:
Att starta ett slags riskkapitalverksamhet på helt kommersiella grunder där lämpliga entreprenörer ges möjlighet att snabbt lösas från sina skulder och driva upp nya verksamheter för såväl återbetalning av skulden som framtida avkastning för såväl entreprenör som finansiär.

Mission:
Att generera långsiktig ekonomisk avkastning i partnerskap med drivna entreprenörer.

Metod:
Att finna driftiga, erfarna företagare som av olika skäl hamnat i ekonomiskt trångmål. Att gå in som partner i nya projekt där en delkomponent är sponsring i form av lösande av entreprenörens skulder.

Policy:
Investerat belopp ska återbetalas inom fem år med ränta motsvarande marknadsränta plus fem procent.

UB har majoritetsägande i den finansierade verksamheten.

Entreprenören ska via anhöriga eller andra borgenärer sätta in en del (ca 25%) av det totala investeringsbeloppet. Denna insättning kan också utgöras av t.ex. lokaler eller liknande.

Någon som har lust att starta? Kanske om ett par tre år.

Inget riktigt intresserar. Så har det aldrig varit tidigare.

Suget att ta tag finns inte. Det har det alltid gjort förut.

Behovet att fokusera negativ energi har försvunnit.

Det jag byggt upp går huvudsakligen av egen kraft.

Kan lägga energin på annat. Frågan är bara vad.

Måste först ta reda på vad för slags energi det är.

E har alltid funnits där. Döpt så. När det lektes var det ofta tilltalsnamn som önskades.

N var namnet på den verklige, begränsade. E på den som inte hålls tillbaka utan lät sin sinnevärld växa fritt. Levde i den. Och utökade den på så vis.

Konsekvent men eskalerat med ålder, nyfikenhet och de uttryckssätt personen kräver. E levde ut. N levde inskränkt. N fann sin ventil i arbete. Rationellt skapande. E fann den i annat. E reste med N och fann luft. Krävde den.

N och E - samma. Men med olika områden. Det sätt på vilket E lever ut i det köttsliga är en reflektion av N:s yrkesmässiga bana.

På område efter område. Yrkesmässiga, respektive inte särskilt yrkesmässiga relationer. Utveckligsarbete respektive utforskande lekar. Fackspråk respektive det sinnliga språket.

E växte sig starkare då N gick in i väggen. Ingen stuns längre. Slut på energi att fly. Bara smulor av integriteten kvar. Allt en del av samma händelsekedja. En sann konsekvens. E tog över för första gången. E som har styrkan i att vara sig själv. Alltid. Trogen sin sinnevärld, oavsett. Med åtkomst till fantasi, passion och en mycket stor värme.

Och just den sinnevärlden kom att stimuleras. Det var då det verkligen hände.

Nu är det E som styr och N som spelar andrafiolen. Mycket, mycket annorlunda.

Men synnerligen uppfriskande. Nyvaket men omistligt uppriktigt. Som det var menat, närmare bestämt.

Att få det serverat på det sättet. Ett ögonblick ur framtiden. Kristallklart.

Med allt jag önskar och någonsin längtat efter. Med små, små detaljer som får mitt inre att komma i självsvängning. Allt och alla satt i sitt absolut rätta sammanhang.

Hur kan du, som ju bevisligen är en annan människa, beskriva min dröm så exakt?

Hur kan vi dela den så in i minsta detalj?

Någon eller något har bestämt oss för att detta ska hända. Det orimligt underbara i känslan kommer också ur kontrasten mot vad som varit innan. Vi, som bägge dyrkat vår egen sorts ensamhet. Nu får vi njuta på annat vis. Kanske var det på tiden. Hursomhelst hade det inte kunnat hända tidigare. Allt har sin mening, uppenbarligen.

Det. Och mycket, mycket annat. Ger anledning att fundera. Eller, vilket jag föredrar, njuta. Låta det fortsätta skena och känna hur allt läker samman. Och nytt formas. Självklart, som menat.

Slumrande kraft. Ansamlad under perioder av stimulanstorka. Nu anas en avsättning. Från helt oväntat håll - kanske som sig bör. Men det borde gissats. Sammanhanget.

Ryggsäcken är tung denna gång. Många, många fallgropar som besökts. Många sidor som identifierats. Många kompensationsmekanismer som setts. Icke-yrkesmässiga insikter som berikat den yrkesmässiga verktygslådan.

Färdigheterna finns där ännu. Otåliga. Om det slutar regna och den skriande flocken anar solen där bakom. Då kan detta bli en mycket, mycket intressant resa. Jag tror att den kommer att bli långsam men lång. På stället.

Nu är det kris igen, och nu är kris igen, och krisen gör att vi får snåla

Nu är det kris igen, och nu är kris igen, och stackars oss vad vi får tåla

Och det var inte sant, och det var inte sant, för alla pengar har vi lånat

Och det var inte sant, och det var inte sant, för själva haver vi oss rånat

Vansinniga åtrå du suger ner mig ditt djup

Rasar utför eldars stup

Du rivande känsla bränner mig galen

Du var med och styrde de svåra valen

Nu finns du här precis hela tiden

Verkligenheten är helt förvriden

Underbara, förbehållslösa deformation

Som öppnat njutningens station

Ett lusthus utan yttre gräns

Där åtrån både svalkar och bränns

Begär får ta den plats de vill

Aldrig att tvingas ligga still

En lust som inte känner hämning

Utan någon falsk fördämning

Kanske ger du aldrig ger vika

För djupt där nere är vi också helt lika

Är det bra så? Behöver du inte ett par kalsonger? Finns sytråd? Och försäkring ska du ha, antar jag. Bruden du har ser lite pilsk ut, har du kondomer?

Varför gör vi så när det står i direkt strid med det annars lågmälda Skandinaviska (skandinaiva som det blir när vi kommer utomlands) förhållningssättet till försäljning och inköp?

Det är ekonomdjävulen som varit framme.

Vi har femtio kunder om dagen i vår butik. Plockar vi dem på ytterligare 50 kr med en mariginal på 10 procent så tjänar vi 50 x 50 x 0.1 = 250 kr. I våra 100 butiker. 300 dagar om året. 250 x 100 x 300 =7 500 000 kr. Dryga sju sköna millar.

Men långtifrån enbart i butik sker detta svinn. Olika former av fakturaavgifter har funnits länge. Kryphöjningar eller omstöpningar av erbjudandet där en mycket vital del lämnas utanför och måste "kompletteras" med är också populärt.

De senaste åren, för såväl B2B (företagsförsäljning) som B2C (konsumentförsäljning) har försäkringen - den fullkomligt inödiga -  varit populär.

Man kan tydligen lita på att kunden är dum i huvudet. Den kunden man vill ha i alla fall. Och så är det ju alltid trevligt att skrämma upp kunden så att han eller hon tecknar en försäkring.

Men vad blir effekten? Egentligen.

Övertygad om att det förr eller senare genomkådas. Då faller lojaliteten. Det lustfyllda i att handla med den leverantören eller i den butiken. Det som kunde ha varit en varm och givande affärsrelation får inte bli kvar.

Ekonomistyrning är och måste vara relativt kortsiktigt. Och är mycket, mycket källan till utveckling. Så lyssna lagom.

Först kommer ingenjörerna och säljarna. Sedan ekonomerna och därefter juristerna. Då är det för sent.

Vilket är viktigast - att få dem att köpa eller att sälja?

paradoxen:
då - restid underbart. kravlös. egen tid i ett tillstånd av gravitationslöshet. arg sammanbitenhet.

nu: bråttom hem. restiden inte plågsam men otålig. dunk, dunk.

passagen över älven norrut. lusten härjar ohämmat efter bron. stadens gravitationsfält, skuggor och kamper försvinner ur medvetandet. ro i själen. och en lust som växer för varje kilometer. för att bränna hett när jag glider in i hemmaviken.

fantastiska liv som givit denna möjlighet. och de underbara personer som visat sig. såväl de som fanns där innan och blivit kvar som de nya som tillkommit. människor av kött och blod. tack, återigen.