doublifer

Allt är en del av samma helhet. Vad som på håll är oerhört vackert kan på närmare håll förlora lite av sin skönhet. Men jag kan inte sluta titta. För sedan kommer skönheten åter. Som en vacker äng. De halvätna bladen på en blomma är en del av skönheten, dess ekosystem, även om de inte är vackra i sig själva. Och vidare - för just där - i det halvätna lövet - finns de oändligt vackra fraktaler som beskriver samma blads struktur. Dess uppkomst. Och dess mening.

Livet. Detta. Jag älskar det.

Taxi. Besök. Förut annat än nu.

Hon. Pappa. Allvarligt.

Den lille. Hans mormor.

Hjärtat. Avståndet.

Tonerna. Sekvenserna de kommer i. Hur de träffar.

Som det tar mig. Griper.

Närmare har jag aldrig varit. Men ändå närmare vill jag komma.

Men så långt bort som jag var idag har jag aldrig varit riktigt nära förut.

Det har blivit annorlunda sedan vi kom hit. Här finns mer att göra. Fler kommer hit. Orden har i princip slutat växlas på det skrivna viset.

Mycket svagt men ändå. Jag saknar något. Det är inte lägenheten trots att jag trivdes som jag aldrig tidigare gjort. Har inte tänkt på den en sekund. Inte en enda gång har jag ens varit på väg dit i mitt sinne.

Nej, det har med orden att göra. Och den där tiden - den som inte innehöll något. Men som ändå var så full av mening.

Jag tror det finns några fallgropar här på gården. Vi kommer sannolikt att vara i närheten av dess kanter när vi tar marken i besittning. Passa sig för måstena, de uteblivna reflektionerna och vårdandet av den friktionsfria ytan.

Men vi kan. Med eller utan omvägar.

I natt fyllde jag henne. Liksom hon fyllde mig. Köttsligt, men även själsligt. Till bredden och vidare till utvidgande av alltet. Sprunget ur det som inte fick finnas till fullbordande av en obegripligt vacker verklighet.

Efteråt, i den magiska kombinationen av nordiskt nattljus och värmeljuset - de linjer och vinklar, de ytor och böjar som utgör hennes form. Jag trodde att jag hade sett dess absoluta skönhet.

Men det hade jag inte. Det vackraste är ännu vackrare.

Det vackraste är allt denna varelse förkroppsligar. Det hon ser ut att vara. Det hon är. Och vad det innebär.

Älskar. Förbehållslöst och fullkomligt.

Natten i paradiset. Inte mörk. Nordisk. Utkikspunkten är färdig och dofterna, utlösta av den lätta fukten är levande. Inte ystra, men ytterst levande.

Fler ljud än jag anat. Levande men diskreta. Många.

Nu hör jag ett till. Dieselknatter och låg basgång. Hon är hemma.

Tidigare idag kom den lille.

Paradiset är fulltaligt. Fullkomligt.

Godnatt. Underbart.

Han har sjungit något opassande på dagis. Hans Pappas Y har fått honom att sluta med nappen. Konfiskerat lördagsgodiset och slängt honom i säng för att de inte haft koll. Och så ska han sluta skämta om fisar och rapar.

Hos oss har han ett helt annat slags liv. Gladare, friare. Med obegränsat mycket fantasi.

Jag vet inte riktigt. Men jag anar. Och begriper lite till.

Om man hämmar alla människor blir de likadana. Lätthanterliga. Praktiska.

Det krävs mod och uthållighet för att skapa individer. Fantasi och gränslös kärlek. Så är det bara.

Men jag sa inget. Tvärtom då möjligen. Svärmor sa mer. Jag var tyst. Hummade. Vet inte om denna konflikt är till för mig. Men inom mig kokar det.

Jag besökte botten tidigare idag. Den där känslan fick fatt i mig, den av ett slags inre vanmakt inför något jag inte förstår. Fel. Någon jag inte förstod.

Hann faktiskt bli arg. Oklart i vilken riktning. Jag var i alla händelser ensam, ett krav för den där riktigt själsliga ilskan. En kvart och tre blickar senare var det över. Jag hade fått upp spåret igen.

Men jag förstår att ilskan talade till mig. Den sa mig ett och annat om vad det är jag inte ser. Och uppmanade mig att kika från andra vinklar. Då kan jag börja försöka förstå. För försöka förstå måste jag. Att sedan verkligen förstå - det kan man aldrig riktigt kräva livet på. Dessutom rör ju allt på sig och att förstå statiska situationer och samband är således inte alltid så givande.

Det är de dynamiska sambanden som avgör. Och den i dessa förvisso försumbara, men ändock alltid närvarande friktion. Den som måste finnas där så länge något lever och är verkligt. Kan både kittla och skava. Men även en skavning är en kittling om man använder den rätt.

Hm.

En annan känsla idag. Pusslet i nytt ljus. Pusslen. Bra att sova ibland.
Och utmaningen, den jag sökte, fortsätter utmana.

Så som jag vill ha det. Just så.

Där finns en Energi. En som fått sitt utlopp i närheten alltsedan jag träffade Henne. Och som dessförinnan gödde kreativiteten, karriären och arrangerade äventyren.

Men har den stockat sig lite. Närheten färdas i ett smalare rör. Annat som gnager, tror jag. Kan vara närheten som begränsar densamma. Eller en naturlig progression.

Kanske är det min egen baksmälla. Mycket, mycket har ändrats. Jag har älskat varje förändring och lever som i en dröm. Men kanske förändring ändå tar sitt - oavsett?

Jag ser mycket trötthet invid och finner orsaker i pusslet och dess periferi. Och så pillren. Tror jag förstår - delvis. Tror jag. Frågar och får några svar. Iakttar. Lär.

Men det som håller mig vaken inatt är den där frågan. Var ska Energin ta vägen? Den kväver om den inte används.

Min vana säger - jobba. Det gjorde jag alltid, alltid tidigare. Men vågar inte det nu. Inte så. Och säkerhetsmarginalen ska vara god. Mycket god. Jag är en missbrukare i fråga om jobb.

Äventyr som de jag tidigare låtit ta enorma mängder Energi är inte att tänka på. Finns varken längtan, motiv eller lust. Och det dubbla skulle jag aldrig klara av att ikläda mig igen.

Händerna och kroppen vill jobba. Ute. Fysiskt. Det hjälper lite, lite, men inte som tidigare. För det går så vansinnigt lätt nu. Kan inte alls förklara det. Det bara flyter.

För så är det - överlag. Allt bara fungerar. Jag är van att behöva ta i och hålla spjärn mot saker. Behövs inte nu. Kanske är det därför den där Energin gäckar mig så.

Det får väl surra några veckor till. Och kanske försöka med det jag tills för ett knappt år aldrig riktigt provat på. Bara flyta.

Hennes inre doft finns på mina fingrar. Jag andas in genom dem och njuter. Kittlas. Den stund som var för några timmar sedan - overklig. Extatisk. Sinnet njuter.

Och som jag älskar Henne. Den obeskrivligt fria känslan av att få dela livet med Henne och Den Lille. Fri just för att jag är jag och inte spelar. Energin inkluderad, på gott och ont.

Ett litet dammkorn som ska få flyta bort.

Ska prova att sova på saken.

Jag bor på den underbaraste platsen i det underbaraste landet. Våra hagar är gröna. Träden blommar och luften är väldoftande av regnet.

Man kommer hit på en grusväg genom ett par skeva grindstolpar. Ladan är enorm och huset lurar besökaren med sin förvillande litenhet.

Sjön ett stenkast bort är full av småfisk och sandstränder. Vi får låna gubbens båt så mycket vi vill.

Här finns plats att leka och älska. Skapa och tillverka. Vårda och utfodra.

Detta måste vara paradiset. Och här bor jag. Med den mest underbara kvinnan som någonsin funnits. Som skapad för mig med en koppling från var av hennes egenheter till en motsvarande hos mig.

Och den lille. Denne egensinnige, distinkte men också mycket känslige. Han är här halva tiden men jag skulle inte hicka om han var här mer. Inte alls, till min modesta förvåning.

Och den där nya känslan. Den av att vara fri. Att jag är jag vad som än händer och att det löser sig. Just för att vi är de vi är och inget måste. Inget ska. Det bara är.

Underbart.

Andas

För exakt ett år sedan. Jag kunde knappt andas alls längre. Enbart genom ett litet, litet rör av till synes omöjligt hopp. I ett på tok för kallt liv.

Idag. Jag andas luften här i skogen. Hoppar på studsmattan. Njuter av solen och av hennes henne värme. Och den lilles. Och alla de äkta personer som från tid till annan vistas här.

Det är obegripligt vilken klyfta ett fjuttigt år kan överbrygga. Fullkomligt.

Och att leva kunde vara så underbart. Enkelt.

Där fanns ytterligare en. Och ännu fler bitar rasar på plats.

Låta bli att hjälpa dig kan jag inte. Lika lite som jag kan.

Stand by the standby. Just så.

Den har sina händer i ett perfekt stryptag runt min hals. Andningen är svår, mycket, mycket svår. Händerna kan knappt göra som de blir tillsagda. Åtrån har kopplat greppet och låter mig inte vila.

Denna fasansfulla känsla, så oändligt mycket större än jag någonsin tidigare erfarit. Och just åtrå. Inte lust, njutningslystnad, hängivenhet utan just bara åtrå. I sin renaste och mest obevekliga form.

Jag upphör att existera kring denna känsla. Den äger mig totalt och inte förrän mina händer fått smeka din hud, mina läppar fått smaka dina bröst, min tunga fått kyssa din mynning och erfara din smak och jag inneslutits i din hetta. Inte förrän vi förenats och i en skälvande sammansmältning som får ge allt detta utlopp kommer jag att kunna andas igen.

Jag vet det helt säkert nu. Jag kommer att kunna vara dig trogen. För även om lust och attraktion kanske skulle kunna växa på annat håll så äger du åtrån. Och denna åtrå är det starkaste jag någonsin känt - i samma fåra som känslan av att älska dig men som en obevekligt djupare liggare sinnlig och rent köttslig bindning. Fullkomlig och orubblig. Jag är din. Förbehållslöst.

Gud i skruven. Outhärdligt. Just så.

Det börjar klarna. Kanske försvinner behovet av denna ventil, vi får se.

Syftet med vad som varit - det som jag tillåtit mig men också tillåtit vara otillåtet.  Det senare kanske som en hämnd på de hämmade - som sökte kontrollera mig och trodde att man kunde äga någon annan. Men i allt väsentligt, mitt eget sökande.

Sökandets irrvägar som fann varandra, blev från löv till allt starkare grenar till en stam. Sinne. Skönhet. Linjer. Libido. Djup, djup lust, utövad på kammen av den psykiska och fysiska retningens våg. Jag sökte en vibration. Den vackraste.

Med insikten kom uppgivenheten. Den, heta, lila, oändligt avancerade och därigenom fullkomligt enkla vibration jag såg var ouppnåelig. Dess personifiering tycktes fullkomligt orimlig. Jag sökte, smakade enskilda vågor men upplevde inte den kontinuerliga vibrationen.

Men sökandet upphörde inte - så länge jag andades sökte jag - medvetet eller undermedvetet. Irriterade. Sökandet tog tid, frestade hårt på sinnet och gnagde stora hål i vardagen. Fick mig att fly allt längre bort. Omdefiniera.

Så dök vibrationen upp. Startade som en kittling, fortplantade sig genom orden, sinnet, fantasin, lusten. For genom muren med obeveklig kraft hämtad ur sin egen orimlighet och ut på andra sidan i en helhet som vibrerar. I den vackraste av alla skepnader. Fullkomligheten.

Hennes linjer är de jag alltid sökt. Hennes sinne, libido och skönhet likaså. Hur hon blivit den hon blivit, hur hon tillåtit sig. Hon är vibrationen och hon är vackrare än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Aldrig kommer jag att tillåta otillåtenheten igen.

Vi träffas ibland - eftersom vi måste. Eftersom du inte vill ge dig av. Din förebråelse når fram. Men väl där vinner den ingen sympati. Däremot motsatsen, ackompanjerat av dess upprinnelse och motiv.

Tidigt, tidigt gick du över gränsen. Därefter flyttade du den - åt mitt håll. Gav mig mindre och mindre yta att vistas på. Hjälpte mig att bygga egna världar vars ingångar jag satte där du inte kunde leta. I det du beslutat inte fanns som en lösning på din egen otrygghet.

När du inte förstod blev du rädd och därigenom arg. När jag läste vackra ord kände du dig hotad. När jag skrev dem var det ännu värre. Musiken skar i dina öron eftersom jag älskade den. Min passion skrämde dig. Min eld gav dig brännsår. Min eufori skrämde dig.

Jag stannade själv kvar och kan inte förebrå dig någonting. Trodde nog att jag skulle komma att begripa såsmåningom, att jag skulle kunna växa i tvångströjan, att mitt sinne skulle mogna, stanna, landa. Trodde att jag skulle kunna sluta leva.

Nu ser jag saken i ett annat ljus med livet pulserande. Din förebråelse gör mig uppriktigt arg. Hur kunde du? Du ville döda mitt sinne för att passa in i din inskränkta värld. Du förstod inte men ändå fördömde du - just därför. Trycket du applicerade - om du bara anat vart det ledde.

Jag förstår att din osäkerhet ägde dig och jag har sett var det kommer ifrån. Jag är färdig med dig sedan länge. Det är där i förebråelsen som du får mig att minnas. Du väcker en mycket mörk och djup ilska. Jag känner förebråelse en stund. Men så försvinner den. Allt fortare.

Med ödmjukheten på behörigt avstånd; Det finns stora och små människor. Det finns små människor som tror att de själva kan bli stora genom att krympa de som redan är det. Det finns de som delar med sig av sin storhet. Stor eller liten, inget man väljer. Men allt därutöver.

Hon känner gränserna men låter dem inte komma i vägen. Hon låter kreativitet, lust och kärlek styra stegen. Hon smakar, petar och känner efter istället för att döma eller tycka på avstånd. Hon är erfaren. Hon är verbal och snabb, påhittig och opportunist. Hon känner sina gränser. Hon blundar aldrig. Uppriktig men tyst. Hon matar aldrig någonsin oron.

Hon lägger märke till oväsentligheterna och memorerar dem. Söker inkonsekvenserna, underfundigheterna och ifrågasättandet av ifrågasättandena. Hon har en aldrig tidigare skådad fantasi och inlevelseförmåga.

Hon är alldeles underbar att leka med. Hon är som jag. Och hon är fullkomlig för mig. Vilket gör henne till en fullkomlig galning. Följaktligen älskar jag henne. Fullkomligt.

Dessa platser som jag känner så väl och där jag ofta tyckt mig bo. Flygplatserna - knutpunkterna. Inte där resan börjar eller slutar, utan de man passerar på vägen. De som samlar människor och sedan slungar iväg dem. Hem eller bort. Till eller från.

På ytan bor här många stereotyper. Men tittar man en stund så är alla naturligtvis individer. Individer som kämpar olika mycket med att dölja just det. Såsom jag, affärsresenären.

Det timmar jag tillbringat med att iaktta människor på ställen som dessa går knappt att räkna. Det, samt fundera på vart jag ska åka härnäst. Lägga upp planer. Till och med fundera lite på hur jag skulle lösa det oöverstigliga. Fortsätta titta på människorna.

Ibland har jag samtalat med någon av dem. Och det visar sig ofta att de är ganska vilsna. Stolta, framgångsrika, men därunder vilsna. Jag minns särskilt en kvinna i min egen ålder för något år sedan i Tyskland.

Hon hade åkt till Düsseldorf för att laga sina tänder. Tänderna hade hon sabbat i en cykelolycka. Hon bodde egentligen i Wien tillsammans med sin man. Eller pojkvän, snarare. Med en hund. Som hon hittat. När hon kom hem från Afrika. Dit hon flytt. För att verkligheten skrämde henne. Att hon inte hade några barn. Eftersom hon inte vågade. Rubba relationen med sin pojkvän. Hemma igen. Flydde till cykel. På terrängbana utan skydd.

Men hon var glad att tänderna var trasiga. Hon var glad att få krångla sig med flyg till Düsseldorf och den mycket dyra tandspecialisten en gång i veckan. Det gav henne användning för de pengar hon tjänat. Det gav henne något att göra. Det fick henne att vistas i sin hemmiljö en stund till. På flygplatserna.

Hon fick asyl i viktlösheten. Ett alibi för att inte leva. En möjlighet att andas en stund. Uppskjuta. Avvakta. Gömma sig under något större.

Jag vet inte om hon talade sanning, men tänderna såg inget vidare ut så den biten var nog sann i alla fall. Troligen plockade hon ihop den historia hon ville berätta. Och hon dolde inte sin flykt så som de flesta gör. Kanske efter som hon var på upphällningen. Såg det absurda.

Vi hade den saken gemensamt hon och jag. Vi hade bägge fått slut på saker att gömma oss bakom. Det var nog dags att ta itu med någonting. Minns inte vad hon hette, men hoppas att även hon fått chansen att ta itu med sitt.

Att vistas här är väldigt annorlunda nu. Det kryper i kroppen. Jag vill härifrån. Jag vill hem. Eftersom jag har ett hem. Ett hem där jag trivs, lever och älskar. Fullt ut. Så har jag aldrig upplevt det tidigare. Jag längtar hem. Och detta är inte mitt hem. Jag har lämnat flyktinglägret.

Jag har alltid, alltid velat resa ensam. Har tyckt att sällskap, utom de flyktiga som jag själv valt, konstituerat ett inskränkande av min egen tid. Så är det inte heller längre. De flyktiga kontakterna har jag tappat intresset för. Och den egna tiden - den har jag inget behov av längre. Eller så har jag den ändå, fast tillsammans. Jo, snarare så.

Tanken på vad du - dig jag delar livet med - skulle säga om du var med mig här kittlar varmt i sinnet. Att dela iakttagelserna med dig. Bygga små historier utifrån dem. Kanske får vi tillfälle att prova någon gång. Det skulle sannolikt förändra dessa platser. Det blir om och när det blir. Men då blir det nog synnerligen underhållande.

Den har funnits i mig förut - jag känner igen den. Men det var mycket, mycket länge sedan. Som barn.

Nu drabbar den obarmhärtigt igen. Hjärtat förtvivlat. Själen får en pulserande, blålila smärta som vill bli till tårar men nöjer sig med att paralysera allt i min existens. Helt eller delvis.

Men den är ändå varm, känslan. Het, faktiskt. Lika het som den intensivaste lusten när den smälter oss samman.

Önskar att jag sparat den där mekanismen. Den som var aktiverad allt oftare, till slut ständigt. Den som lät mig existera utan att leva.

Söker den förgäves. De vrår i vilka jag kunde söka upphört att existera. Den yrkesmässiga prestationen. De laddade mötena. Jakten. Sökandet. Revanchen. Skapandet. Borta.

Jag fann den så lätt där i ångestens brunn. Men ingen ångest finns. Ingen alls.

Den smärta som hemsöker mig är den av att vara ifrån sin älskade. Att inte få känna hennes värme, njuta av hennes ögon och lyssna till hennes röst. Att inte få känna hennes händer mot min hud och höra henne andas. Det är smärtans källa. Kärleken.

Och smärtan är lika djup som kärleken är underbar. Att älska är att leva. Självklart gör det också ont.

Skönt ont, som hon skulle ha sagt. Likaledes plågsamt. Tills vidare kan jag bara räkna sekunder.

När kroppen är i rörelse kommer sinnet efter. Så mycket enklare att fånga tanken när åker tåg istället för bil.

Längst spåret finns några punkter. Beröringspunkter.

Starten. Den stora, stora staden. Den där jag nästan alltid arbetat. Den jag beundrat, flytt till, älskat och hatat. Den jag känner ytligt men väl. Den vars innevånare tycks jaga mest. Vars rastlöshet genomsyrar och vars dragningskraft helt upphört att verka på mig. Men ändå ett slags hem - om inte annat yrkesmässigt. Och trots allt - denna stad är ärlig i sina avsikter och krav.

Universitetsstaden. Under många år mitt hem. Staden där jag föddes. Den centralstation varifrån nästan alla resor börjat. Den jag så ofta jäktat hem till - inte för att jag ville, utan för att jag kände mig tvungen. Platsen för de gnagande känslorna av obehag inför återinträdet i det liv som inte fungerade. Vägen in i den känslomässiga avstängdheten. Jag vill knappt se åt denna stad. Jag kan inte med dess tunga mantel. Den tillrättalagda prestationens hemvist. Det akademiska. Undertryckande. Kanske, kanske, kommer jag att lära mig att uppskatta den igen. Jag har många nära här så förbindelsen är inte bruten.

Jag såg dem där på perrongen, nu när jag satt kvar och de klev av. De som jag pendlat tillsammans med under de många åren. Deras ansikten har blivit fårigare. Jag såg att de jäktade hem. Kanske hem till der de flyr ifrån. Tankarna söker nya banor. Försiktigt avståndstagande, inte alls dömande men lite lätt insiktsfullt.

Mörkret breder ut sig utanför fönstret och jag ser bara min egen spegelbild. Men jag ser inte samma person som så många gånger tidigare. Jag ser en person som är på väg hem för att han vill det. En person som är mycket, mycket lycklig. En ganska ny person. En som jag vill fortsätta lära känna. Fortsätta vara. Fortsätta ge.

Det tar inte mer än tio sekunder för uppväxtens samhälle att passera utanför fönstret. Det lilla sågverkssamhället där jag levde som barn. Socialt en ganska plågsam tid, men något jag också kan börja förstå nu. Börja se på utan att skuldbelägga. Tio sekunder, det var allt.

Ytterligare platser med anknytning finns efter vägen och vid målet. Mer eller mindre kortvariga expeditioner i lustens tecken har gått hit. Bekantskaper som berört men inte på djupet. Som öppnat sinnet inför vad som skulle komma. Som gjort det möjligt utan att själva bryta genom muren.

Jag hinner sova en stund. Drömma mig bort. Hem. För det är där drömmarna bor. I verkligheten.

Den blev vår. En stor yta med utrymmen att besätta. En ny plats att leva på, inte så långt från den - för mig ännu nya - här i viken.

En triumfalisk känsla. Men ändå, en lugn sådan. Det som tagit sin början tar sin fortsättning. Givetvis. Utan åthävor.

Till våren blir den vår. Lagom i tid för att bränna en rejäl majbrasa. Att inlemmas i den eld som av någon anledning bränner allt hetare.