doublifer

Färdas på vatten. Luften är varm, eggande. Den har former. Och doftar som en färg. Den har en våglängd. Lockande, äventyrlig men trygg. Taktfast. Ljuden från vattenmassans rörelser och från bogens skär genom dess krön ger upphov till impulser. 

Där finns ytterst få fyrar eller lysande bojar. Färre än tidigare. Ingen kurs finns uttagen. Ingen belysning i vilken kompassens skalstreck går att avläsa. Vattnets rörelser i färdriktningen kan utläsas av takten i motorns dova, nästan overkliga dunkande. I övrigt går det på känsla. Inre känsla.

Något vill sondera. Avläsa. Men varför? Positionen är egentligen inte relevant. Eller, visst är den det - men bestämmelsen av densamma utgör inget som borde kunna påverka rodrets vinkel. Söker dock reflexmässigt efter något att läsa av. Att bekräfta handens och därmed rodrets rörelser. 

Känner på vattnet ibland. Känner de strömningar som finns. Hur de omsluter mig. Dess temperatur, rörelser, hur en axel av liv formas utifrån den punkt där vi förenas.  I rejäla dyningar sköljer energin av vattnets rörelser. Hänför. Den intensiva, kittlande turbulensen. Den dynamiska kraften i en massa som förenats och dansar med svepande friktion.

Bakom, på de varma klipporna vilar en obeskrivlig och fullkomlig passion. På stränder med sten som fuktats av dess innersta väsen, vars doft och smak inte låter sig beskrivas men som åtrås i varje enskilt ögonblick. Vars uttryck svalkats här ute på vattenytan. Men vars vibration lever vidare ombord, och vidare ut i vattnet.

Lyfter blicken mot stjärnorna. De ger en möjlighet att se hur båten påverkas av rodret och därigenom också handen. Hör nyanser i tystnaden som förändras och skådar den spegelblanka, oändligt vackra ytan där varenda liten vinkel föder våg av våg.

Det finns ingen färdplan. Det som händer det händer. Och enbart om det var menat dyker det upp en liten möjlighet att avläsa där en våg av det som inte finns nu sköljer. Där finns nu ett slags djup. Som visar att en låga, tänd där på stranden men alltid närvarande, bränner på olika sätt. Men den bränner alltid. Och det kommer ur värme. Hetta.

Inte förtjäna. Vinna

Inte ha. Njuta.

Inte förlora. Ge.

the seam of woods and lands concealed,

by subtle, gentle mist.

so light yet twilight thoughts indeed,

things that some might have missed.

though there must be no such dissection,

no gluttery of fault.

might be the quest for mind perfection

holds them from the halt

so read the signs this summer morning,

crawl back and contemplate

the mist and air they breathe a warning,

"thy must not complicate"

Nu var det ganska precis ett år sedan jag började vara här i Viken. Ett helt fantastiskt år. Det bästa i mitt liv och jag vill nog hävda - med all respekt för mina medmänniskors livsöden - att något sådant är det få förunnat att få uppleva. Skulle jag trilla död ner imorgon eller rentav lite senare ikväll så finge det vara bra med den saken. Men det har jag inga planer på att göra. Tvärtom, finns så mycket mer att leva för nu.

Men det var inte ämnet för dagen. Nej, det var ett slags recension jag tänkt mig faktiskt.

I Viken bor lite drygt 30 000 personer. En liten behändig stad alltså. Och mer eller mindre allt kretsar kring Järnet. Och de röda små bollarnas sport, förståss. Själv har jag bott i en av de större städerna, jobbat i den största samt rest omkring där det bor fruktansvärda mängder folk, så gissa om jag trodde både ett och annat om denna bruksort och dess innevånare när jag först började dyka upp här. Men nyfikenheten var större och gladast för det är jag.

Att komma hit utan att känna någon eller några kan nog vara precis hur tufft som helst. Men om man som jag har turen att kastas in av en synnerligen utåtriktad liten sambo och dessutom varandes tämligen språksam och socialt "iglig" som undertecknad ju är blir det lite roligare.

Med ett eller två undantag har jag träffat uteslutande trevliga personer sedan jag kom hit. Och då har jag inte på något sätt träffat lite folk, det rör sig nog om mellan 50 och 100 vid det här laget. För det finns något här som inte finns i de stora bikuporna. Det finns en känsla av att vad man har räcker till. Ett slags ro, tillfredsställelse. Och ur den springer en öppenhjärtighet som jag väntat mig. Alls, faktiskt.

Mindre komplicerat. Mindre skruvat. Betydligt färre här som underhåller illusionen av sig själv gentemot andra. Eftersom det ju på något sätt är dödsdömt från början. Man kan ju få reda på det mesta genom att fråga en bekant eller två, så varför låssas. Och detta med ett högre mål i livet; att tvunget ha något att kämpa för som ligger bortom vardagen som berättigande av den egna existensen tycks inte heller finnas. Det är okej att vara den man är. För vad har man att välja på. Egentligen?

Och så det som är så mycket vanligare här. Ordnat utan inbördes relevans; tatueringar, bilar som låter, betalningsanmärkningar, baslådor i bagageluckor, bredställ, riktigt unga föräldrar, glest populerade badstränder med skön sand och beasås (alltså bearnaise) på pizzan.

Och så det som det som är mindre vanligt; slips på krogen, väntetid hos frisören eller bilprovningen, snöfattiga mörka vinterdagar, påtvingande av åsikter, sitta själv och låssas ha roligt i stället för att ringa någon och höra om man ska hitta på något kul. Bilköer. Handläggningstider. Korvgubbar och sambaorkestrar på husvisningar.

Här finns också ett slags drivkraft hos politiker som inte finns i de stora orterna. De är ju tvungna att få fler att flytta hit på något sätt. I storstäderna är problemet det omvända. Åtminstone verkar det så.

Men, naturligtvis finns där baksidor också, även om jag inte haft oturen att råka dem ännu. Här saknas nog ganska många jobb. Att missbruka saker och ting är nog vanligare. Likaså att köra ihjäl sig. Hm. Kan ändå inte hjälpa att tycka som jag gör. Att leva här är att leva så mycket mera. Och att leva kan nog innebära lite mer risk. Men mer om det en annan dag, det där med att dö av uteblivet risktagande.

Vad jag förstår men inte kan begripa är att inte fler bor här. Att inte fler tagit sig hit då själva jobbandet inte per automatik måste ske på någon speciell plats. Många skulle säkert vilja flytta hit om de bara visste. Särskilt de tjänsteföretag som tvivelsutan har möjligheten.

Här köper man en gård på fyra hektar en halvmil från centrum för samma summa som en lyhörd enrummare vid Medborgarplatsen. Man är på Arlanda på 90 minuter och i Stockholm på 120. På sommaren finns snuskigt mycket sandstrand i sjöar (cykelavstånd) och ett tämligen närbeläget hav. Här finns shopping i obscena mängder för de stackare som så önskar. På vintern ligger det mängder av snö. Man kan åka skidor såväl horisontellt som vertikalt, skoter, pimpla, bygga snöhyddor, åka skrillor och ha sig tills man blir blå av frisk luft.

Våren kommer några veckor senare. Hösten och vintern är huvudsakligen vit, inte gråbrunbeigeslaskig. En kompromiss som slår det mesta norr om Paris, faktiskt.

Men säg inget till någon. Då kommer alla hit. Och då är det kört. Så knip.

Avslutningsvis en liten ordlista för turister

Bea                Bearnaisesås

Dörna            Kraftig uppvarvning av motor följt av snabb insättning av transmissionssystemet med gummilämning, tjutande läte och bränd doft som önskat resultat. Samt i förlängningen vätande av det motsatta könets intimplagg.

Plösa             Fylla ett ämbar lite mer än vad ämbaret är ämnat för. Kan även användas i fråga om avfallshantering.

Iglig              Ivrig. Idog.

Döbbdojor    Vinterdäck

Crusing         Sniffa gummirök i centrum

Glöp              Tur, oförtjänt framgång

Plåtluder       Person med automotiv urvalsgrund för ungänge av intim natur.

Underbar       Kharma Lounge

Mackedonk   McDonalds. Såväl själva hamburgerrestauranten som mat emanerande från nämnda inrättning.

Åhlens           Tom byggnad i centrum

Hilton            Kontorsbyggnad

Ost                 Djupa bastoner med hög energi från ljudsystem, vanligen monterat i bil. Jfr Uppländskans "Ust".
Kluva             [Äv. Snökluva] Snöklump
Höggbo         Högbo

Järrbo            Järbo

...osv...

Det rör på sig. I de stora, stora sammanhangen. Värderingarna glider fortare än vanligt. Det blir ett snabbt lopp rakt in i väggen. Och till min egen stora förvåning har jag inte någon plan för hur jag ska ta tillvara energin i förändringen. Eftersom den går ut på just det. En radikal minskning av den tvungna förändringen. Ett uppstannande. Något som alltså står i stark kontrast till vad som ligger där idag.

Föräldrar som tar sig tid för sina barn. Konsumenter som nöjer sig med vad de har. Folk som själva tänker och reflekterar när de hör något. Som målar om istället för att flytta. Som tvättar bilen för hand. Som insett att ro i själen kan inte köpas. Som tar itu med sina bekymmer utifrån den situation de befinner sig i istället för att fly.

Vilket elände det kommer att bli. Det är verkligen ett reellt hot mot strukturerna. Men det går inte att stoppa. Däremot kommer det att ta tid.

Ett slags antiapokalptisk apokalyps.

Med övergången stängd blir det synnerligen annorlunda. Och med hela momentet som just skulle till att snurra igång. Det som byggdes upp eftersom vi beskrev. Förstod. Det som skulle omsättas men som blev liggandes där, svulstigt, pulserande och tilltalande, längst ut på krönet och inte får grönt ljus att rulla utför backen.

En fördämning. Bakom vilken allt möjligt samlas upp. En intresseväckande vattenmassa med partiklar från alla möjliga håll. Men en som riskerar att dränka mig.

Jag vill knappt se åt dig. Knappt höra din röst. Än mindre känna din doft, din smak eller din beröring. Jag vill be dig att håll dig borta, men jag kan inte. För jag vill inte det. Heller. Men den åtrå och lust du väcker i mig med din blotta existens är så stark att jag bränns från insidan ut genom skinnet. Du är så gäckande nära och samtidigt kan jag inte nå in i dig.

Allt har en mening, det är min fasta övertygelse. Men det betyder inte att det blir ett dugg enklare. Detta är kämpigt. Riktigt ordentligt.

Kroppen, hjärtat och själen har förstått. Njuter och lever som aldrig förut. Hjärnan också - en rastlös sådan (har jag alltid trott), hur det nu gick till.

Men reflexerna finns där ännu. Instinkter som tränats upp under år efter år av flykt, lögner och permanent vemod. Som en kapsling av det varma för att klara det som faktiskt var.

Nu spökar det ibland. Speciellt när det ska fram en idé. För själva framfödandet av nya mönster, koncept, fyrkantigheter kom som daggdroppar från inkapslingens material.

När det nu kommer en droppe vet jag inte varifrån. Ser mig om och hittar inte någon kapslande hölje. Vacklar och tappar balansen.

Hjärta slår som aldrig förut. Hela min existens älskar och lever som jag aldrig trodde var möjligt. Här, på den vackraste plats som finns.

Kanske uppstår droppen just här. Där i skogsbrynet i så fall - precis bortom hästhagen mot granarna. Aldrig tidigare har något kunnat skapas då jag stått stilla. Aldrig.

Men när reflexer från förr slår till träffar energin ur rörelese jag alltid var i mig rakt i den stillastående, lyckliga magen. Tappar luften. Vacklar till.

Kommer att ta en stund. Tankar är snabba, känslor tar lite mer tid på sig men reflexer är ena sega jäklar att ändra på verkar det som.

Din silhuett från inatt har lämnat ett brännande avtryck innanför mina ögon.

Jag älskar dig. Och älskar dig. Och älskar dig.

Taktfast, energirik.

Älskar Henne bokstavligt talat obeskrivligt mycket. Frustrerande obeskrivligt. Men så får det gärna vara. I avvaktan på uttrycksmedel eller för gott.

Där i det overkliga tillståndet. Eller snarare i den parallella verklighet vi skapat och tillsammans länkat till den som ger plats åt varje dag. När vi älskar. Då vibrationen får sin fysiska representation.

Och i allt däremellan. Från såsandet på soffan via svennebananaktiviteter, allan ballmanerier, pyssel och ända dit.

Så absolut fullkomligt. Allt här. Hur det får rymma allt. Inklusive stolpning av en fårhage.

Tankar som materialiseras under inbromsningen från en dag i stillaståndets tecken.

En naken känsla bor i mig. Och den sprider något jag inte vill veta av. Så jag försöker brotta ner den istället. Hårt.

Naken, som sagt. Ödslig. Enslig. Något orolig. Grönblå. En liten, liten kall rännil i en flod av lycka och välbehag.

För ganska exakt ett år sedan möttes vi, Hon och jag. Inte en molekyl i mitt liv är detsamma idag som det var då.

Då: N. som efter ett liv med någon som var så olik lärt sig att leva ut i lönndom. Som avverkat ett onämnbart antal otrohetsförbindelser, kanaliserat kreativitet via arbete och kärlek via de flyktiga relationer som flugit förbi. Vägen är mycket längre än natten så det lämnar jag därhän. Men i botten finns en flykt, tidigare beskriven, och ett havererat förhållande med i princip obefintlig sinnlighet under de flesta av de nästan 17 åren. Med utgångspunkt i en tvårumslägenhet i en stor stad men så ofta som möjligt någon annan stans. På väg, eller under konstruktion.

Ständigt i rörelse, såväl inuti som utanpå. Och på jakt, förståss. Skapade, levande av att förbluffa med prestationer och innovationer snarare än något materiellt.

Men ack så tomt. Så meningslöst ändå. Så tomt på kärlek, äkta skratt och glädje. Och vänner. De få jag haft har alltid varit så långt borta - spridda, eftersom jag varit just det. Och barn var en avlägsen dröm. Likaså att skaffa egna djur, bruka jorden eller olja ner fingrarna.

Och så nu: E. som efter att obevekligen ha dragits till Henne rätt brutalt beslutade sig för att komma ut ur bubblan och låta det bli som det ville. Som nu lever utan tillstymmelse till lögn på gården strax utanför den lilla, lilla staden. Här finns Hon, Den Lille, hunden, de två katterna, de bägge nyinskaffade fåren samt titt som tätt hennes bästa väninna och hennes mamma. På vår mark går två hästar och ett föl och betar. De kommer fram till oss och pratar över tråden ibland. De bor här de också.

Det går åt tio paket kaffe i månaden - för många, många kommer hit och hälsar på. Vi bor på vägen förbi. Och alla är de trevliga, omtyckta och synnerligen välkomna.

Låter lusten till allt som finns i Livet få flöda när den finns. Inget kan hålla mig från att peppra min stackars omgivning med dåliga ordvitsar, brottas med Den Lille på stutsmattan, trycka mig nära Henne och ta för mig av hennes kropp och sinne, eller försöka lära sig att stå på händer när impulsen kommer.

Kontrasten är så enorm att det inte kan begripas. Persongalleriet och referensramarna så annorlunda. Men de börjar bli bekanta för mig. De är inte längre helt nya. Det är alltså inte varje dag en förändring.

Och den där brutala energin i förälskelsen. Det där trycket vi byggde upp då vi inte sågs, då vi inte hade varandra nära hela tiden. Innan. Det får nu puttra och pysa varje dag istället. Så den kraften agerar inte motkraft mot själva inbromsningen längre på samma sätt.

Det är däri nakenheten ligger. Jag står här nu. På min egen gårdsplan, i ett liv fullt av folk och fä. Tillsammans med Henne. Men också själv som individ. Men jag är van att luta mig mot hastigheten i förändringen. Mot resans motvektor. Mina mentala reflexer har inte hängt med. Det kommer att ta en stund.

Men nu har jag i alla fall beskrivit det. Då brukar det som regel också vara hanterat.

Värmen som bor i mig. Och viljan att låta sinnet, händerna och lusten ta vad de vill ha och fortsätta den här resan - här. Upphäver lätt den där nakna känslans blå energi. Enastående ljuvligt. Med många, tilltalande toner och klangbottnar.

[2009-07-01]

Phoenix är tillbaka. Inte den vemodiga. Utan som en slags bro. Precis som nämnda låt. Om man lyssnar ordentligt. Hur det vänder. Även om det inte måste handla om döden. Att även de komplicerade tonerna kan leva. Utan vemod. Ljuvligt.

[2009-07-04]

Hon satte huvudet på spiken. Hennes mamma, alltså. Hur tänker föräldrar som inte ingriper? Mina gjorde inte det. De såg men gjorde inget.

Det var en riktigt brutal mobbing och jag var helt ensam. Vi var bara 17 i klassen. 12 var killar. 11 av dem brottade ner den 12:e och gjorde saker jag inte vill beskriva. Jag gav dem aldrig hela bilden, men jag gav dem mer än tillräckligt för att agera. Men de gjorde inget. Inte förrän det kom en ny lärare som tog itu med saken. Många år senare. Många år av just det där och därefter ytterligare några med precis samma personer på ett guppande isflak i något slags vagt avgränsat vak av uppgörelse.

Vi har alla våra maror och jag har inte särskilt mycket att klaga på i det liv jag fått. Mina föräldrar har fått lida mycket för min flykt. De trodde de förlorat sin son - på allvar. De har fått lida mer än tillräckligt av det. Och jag är innerligt tacksam för att jag har fått bli den jag är. Innerligt.

Jag älskar dem bägge. Mer än jag trott. De har sina fel och brister. För vad de valde att inte se, det kan jag aldrig förlåta dem. Men allt annat.

[2009-06-29]

Obegripligt om man försöker. Försöker låta bli. Blir viktlös. Allt flyter lätt. I sjöar, hav och den där poolen - full av underbara människor. Full av liv. Av värme, lustifikationer och lust.

Mer av allt jag någonsin drömt om. Här, precis här. Mer än jag någonsin trodde.

Allt jag behövde göra var att vara rejält och fullständigt oförlåtligt otrogen. För att finna Henne. Och livet med Henne. All den lust och harmoni som plötsligt uppenbarade sig. Så mycket jag hade i mig som nu lever. En hel del som jag faktiskt inte trodde fanns där.

En värld som är så oerhört olik den jag såg för bara ett futtigt år sedan. Ingenting är sig likt. Allt är fullkomligt. Fullkomligt fullkomligt, faktiskt.

Precis här, på uteplatsen där jag nu sitter, och som jag själv byggt, älskade vi i natt. Igen. Här kan man prata med hästarna och det lilla fölet. Min traktor. Min alldeles egen rostiga, bedrövligt fula traktor, står här på gården. I natt mådde Den Lille illa. I morse sov han i mina armar framför Jetix. Jag har fått tillbaka ett par underbara föräldrar. Som jag faktiskt älskar bägge två, till min egen förvåning och djupa tillfredsställelse. En syster också, för den delen.

Ett liv fullt av kärlek. Min egen, dessutom. Enastående underbart.

Att nafsa precis på gränsen. Utmattningens gräns. Dagen påminde. Länge sedan. Tankarna far som en kula i ett flipperspel.

Vad som händer med sinnet när det inte pressas konstant. Hur det är att leva utan att vara på väg. Utan att jaga och utan att hålla något hemligt.

Synnerligen annorlunda. Det som kommer upp till ytan gör det med en oväntat stark kraft. Detta med att tycka om, ge sig hän och följa trådarna ända ut.

Och Kittlingen. Svårare att tillfredsställa någon som i grunden är nöjd jämfört med den som innerst inne är otillfredsställd? Kittlingen måste jag vara rädd om.

Den enda frustration som kommit istället är perceptionen av ordens otillräcklighet. Kan inte forma dem på samma sätt längre. Kan inte ge dem samma kraft och tryck som tidigare.

Världen ser helt annorlunda ut härifrån. Betraktad från en och samma punkt. Och vad som förut låtit sig begränsas till ord lever nu ut varje dag. I verkligheten.

Kan inte vara på något annat sätt. I leken, kärleken, njutningen och lusten får det verka direkt mot de jag vill. Klart orden tryter. Alls ingen förlust när man nafsat lite på anledningarna.

Tanken på Hennes läppar väckte mig. Den hetta som bor där innanför. Sensationen av just den. Hur den smälter samman med min egen på vägen in mellan dessa läppar. Känslan av att viktlöst segla på en ocean av åtrå, lidelse och hetta med rötter som tränger djupt, djupt ner i sinnet, hjärtat och själen. Med en samklang och en trygghet likt varma berghällar mot vilken de lekfulla vågorna kan härja och retas. När jag tar henne - när hon tar emot mig - är det som att vistas på vågens topp i ett enda utdraget ögonblick. När krusning på krusning, med olika djup och eggande friktion för oss vidare upp genom vågens lustfyllda massa för att när toppen krönts av det intensivt bubblande, kittlande, fräsande i klimax spola upp oss på land. På varma klippor, värmda av oss. Dovt dånande av havets lekfullhet.

Sjön här hos oss. Med lika många öar som året har dagar. Med stränder som tar emot solens strålar och omvandlar dem till ett vackert band av reflektioner.

Med Gubbens båt kommer vi ut på den och kan fiska. Något jag inte gjort sedan jag var barn.

Istället har jag suttit på flygplan världen över och upplevt den där sensationen. Den av att göra något men ändå inte. Att vara del av ett skeende men inte behöva agera förrän något inträffar. Som att någon kommer med en bricka mat eller att turbulens föranleder fastspänning.

Att få sitta där. Hänga där. I ett slags viktlöst tillstånd utan krav har varit ett slags sinnets bränsle för mig.

Men nu finns exakt samma möjlighet här. En ynka kilometer bort. I vår sjö.

Läckert.

Tidigare åkte vi runt och njöt av god ost i slingor.

Innan dess var Den Lille här en stund. Det hoppades studsmatta och åts glass. En god vän kom hit med nybakad morotskaka.

Hon ska ha sex veckors semester. Min tid är fullkomligt fri att disponera som jag vill.

Jag var in till stan och klippte mig utan att behöva vänta en minut.

I natt älskade vi så att verkligheten upphävdes.
Vi bor mitt i paradiset. Vid en sjö. Med mycket fisk. För oss själva men inte ensligt. I söderläge.
Knappast stackars i alla fall.

Gästen har lämnat oss för en stund. Drängstugan står tom och jag bearbetar vare sig jag vill eller inte. Knuffade mig av rälsen, faktiskt. Kraften större än väntat. Tiden emellertid kortare. Precis som han. Kort, men med stor kraft.

Med en törst som sannolikt förr eller senare kommer att släcka hans kvickheter och lämna Henne och Brodern med en tomhet efter något som både funnits och inte.

Kan, vill, törs eller orkar inte se hela horisonten runt sig. Där finns visst kapacitet, om kraften fokuseras. Och förmåga att ta sig fram - med den viga verbaliteten, de tvärsäkra lögnerna och de förmodat giftiga kvädena levererat ur ett rusande snabbt sinne via den kvicka munnen.

Han är ingen stor människa. Men han har del i att Hon är den Hon är - tvivelsutan. Och han är människa. Och han finns här. Jag förstår att man kan tycka om honom. Eftersom jag gör det själv.

Han har fått en svärson som nog ser mer än han tror. Som känner den vanemässiga lögnarens och missbrukarens drift, slipad av långvarigt dubbelliv och intensiv arbetsnarkomani. Som väl känner genvägen via charm och en vig mun.

En som efter visst velande nu valt att själv finnas där i första ledet. Främst för att inget grus ska kompromissledes leta sig in på fel ställe. En som säkerligen kommer att få smaka på den beskare vokabulären. Men - tror jag - någon som han kan komma att tycka om. Eventuellt.

Och vad själva beroendet beträffar - någonstans där i botten av glaset finns en bild av någon med så känsligt hjärta och så skarpt sinne att det måste dövas för att kunna fungera någorlunda i samhället. Det känns igen. Men tillämplingarna varierar.

Många pusselbitar på några få dagar. Placerar dem längst tidslinjen och finner betydligt mer än väntat. Såväl på Hennes som på min egen bana. Många samband som blivit rakare. Och några nya, mindre, kuntar.

Slutligen, det som biter sig fast i varje cell av min kropp. Den djupa beundran och respekt som vuxit ännu mer för Henne och Hennes sätt att leva, skratta och älska. En stor portion till hennes Mamma, en framförallt till Henne själv, som sett till att bli den hon blivit. Den jag älskar bortom all begriplighet. Den största jag träffat, sin litenhet till trots.

Kompromisshjärtat som ger sig tillkänna med några svaga, svaga slag. Första gången sedan jag började leva i känslomässig realtid.

Men på vägen dit lärde jag mig, utan mista möjlighet att kunna tvivla på saken, att allt har en mening.

Så det måste inte vara enkelt. Det måste inte vara precis exakt som man vill ha det. Däremot kan det nog vara precis tvärtom.

Gästen. Pappan. Anledningen. Ser och inser. Tycker om. Ser det dubbeleggade. Därom ska jag skriva en annan dag. Tror jag.

Och Henne. Henne älskar jag bara mer och mer. Som sagt. Kompromisslöst.

Och den där likheten. Den djupa känslomässighetens funktion. Den är nog mer lika hos oss två än jag kunde föreställa mig.