doublifer

Hur kunde människan överleva innan man började borsta tänderna?

Någon som gjort en stor upptäckt men röner liten framgång öppnade reflektionens portar idag.

Och så rullade frågorna på:

Kan hjärnan vara smart kl 08-17 varje vardag, elva månader om året?

Är kompensation en lösning på ett problem?

Vart finns lyckan i att trängas på ett köpcentrum en löningslördag?

Varför försöker så många vara så duktiga? Och inför vem? Egentligen?

Hur kan rädslan få ta så stor plats?`

Varför betraktar vi teknik som smartare än oss själva?

Varför finns ordet livspussel?

Tanken är långtifrån ny. Men den blev väldigt konkret.

Är det inte så att vi håller varandra tillbaka för att alla ska få plats. En plats.

För om alla skulle ta sin plats. Skratta sina skratt, släppa sina fisar, jobba bara när det gav effekt, känna sig tillfreds och inte kompensera, njuta av en skön orgasm då och då och äta sig mätt och inte mer. Hur skulle det se ut då? Hur många skulle egentligen få plats?

Bara en tanke.

Jag tänkte på min strand idag.

Ett år har gått och vi har inte setts.

Inte en enda gång. Inte där. Inte i tanken, ens. Tills nu.

Ett sting av saknad.

En saknadens saknad. En tomhetens tomhet.

Saknaden, stranden. Klippornas värme. Vågornas brus. Den salta luften. Knutars upplösning.

Behövs inte nu. Tillhör det förgångna. Saknad, men inte sörjd.

Skymtar Henne. Mitt i ett slags dvala så är Hon allt jag ser. Men skymtar ändå bara.

Uttrycker mindre. Ett slags jämn dager har lagt sig strax under topparna så att mindre nu exponeras. Men ytan ligger högt och det som flyter under den är hela nästan verkligheten. Det ljuvliga känns verkligt. Flytande. De fräsande topparna är vad som utgör mönsterbrotten.

Fräsande, skummande vågtoppar. Som kommer med regelbunden oregelbundenhet. Fulla av energi och turbulens. Av fukt. Värme. Målmedvetenhet. Obeveklighet.

Hon föder dem. Inte genom något som helst agerande. Utan genom sin existens, oavsett intensiteten i densamma.

Att skönja Hennes linjer. Att låta blicken följa kindens övergång i haka. Att med fingertopparna känna Hennes hårfäste. Att på håll i ett förstulet ögonblick skåda Hennes nakna rygg och den vågskål av begär som bor invid bukten mot Hennes bröst. Att låta mina händer känna hennes fötter. Att i sinnet anträda upptäcktsfärd efter upptäcktsfärd längsmed hennes sinne och kropp i ett och samma svep.

Hösten har gjort havet lugnare. Dess spegelblanka yta visar reflektion av reflektion med lugna, tydliga och svalkande rörelser i djupet. Varsamt modifierade perspektiv vars betraktelsepunkt längst fogen mellan sand och vatten förflyttas med skeenden och uteblivna skeenden. Denna linje som ständigt förändras men alltid finns kvar. Som förbinder en oändlighet med nästa och vars komplexa enkelhet inte kan beskrivas.

Våg efter våg. Efter våg. Vissa rinner ut i sanden, som det var menat då de bevisligen inte hade energin att fräsa till. En del av hänsyn, men ingen på grund av bristande målmedvetenhet. Alla vågor når fram. Och de som inte fräser rubbar med sin turbulens under ytan kornen på botten upp mot stranden. Arrangerar dem så att senare vågor får högre energi och bygger på så sätt tålmodigt upp vågkam efter vågkam. Korn för korn. Med den oändliga kärlekens obeveklighet. Målmedvetenhet. 

Wenn Glück und liebe einfach ist. Wenn lach und leben einfach fließt.

Wenn Dunkelheit es gibt gar kein. Wenn keine sorge kommt herein.

Das heißt Jetzt. Jetzt, einfach.

Person1: ”Välkommen. Anders heter jag.”

Undertecknad: ”Erik, kul att ses!”

Person2: ”Hej. Nils – jag är utvecklingschef här.”

Undertecknad: ”Erik, som sagt. Kul med en namne, inte så vanligt i vår ålder”.

Person2: ”Namne…?”

Person1: ”Ja ni heter ju bägge Nils, ovanligt!”

Undertecknad instämmer med hela ansiktet.

Person2: ”Hur… Va…Men…?”

Undertecknad: ”Jag tror det blivit lite fel här. Lång förklaring. Två namn. Nu kör vi”

...tjugo minuter senare...

Person 1: ”En timmes presentation på tjugo minuter, inte illa från någon som inte vet vad han heter”.

kärt barn har... mja.

Gott och med en synnerligen behaglig fylla. Varför var det så länge sedan?

Tog en god stund innan det skvalpade fram bland de grå cellerna. Men så kom det.

Drycken får mitt huvud att rusa, precis såsom avsett. Tankar blir till inbillade eller konstaterade insikter. Och samtidigt faller vallarna som gör det möjligt att värja sig mot dessa.

Detta var ju fullkomligt förödande på den gamla onda tiden. Huvudet körde fast i ett minimalt utrymme där syretillgången var ytterst begränsad och där det enda som gick att göra var att fundera på en lösning. En lösning utan att såra någon. En lösning som inte stod att finna. Jag kunde bli där i veckor mentalt. Med kreativiteten och livslusten inspärrade i ett klot av dämpad närvaro.

Idag är den igår, dagen efter. Och då stod det klart för mig att detta utrymme inte finns längre. Det begränsade utrymmet, alltså. Det får inte plats i det obegränsade. Att jag inte kör fast av den enkla anledningen att problemet är löst.

Jag hade inte kommit på det om det inte varit för den där mer eller mindre objudna Gästen. Hon som slog sig ner vid vårt köksbord och gjorde luften påtagligt kyligare. Där satt en rädd människa som hade samlat mod till att försöka bryta något slags mönster och behövde vår hjälp. Det osade rädsla och osäkerhet och jag kände igen vartenda detalj. Från de cirkulerande, trygga och pålitligt grunda samtalsämnena via oförmågan att verkligen intressera sig, den ängsligt flackande blicken och ända ner till färgen på klänningen. Det var som att den jag delat många, många år med tidigare var där. Ex. I vars sällskap jag kom att inte leva till slut.

I några sekunder blev det handlöst, med nämnda drycks hjälp, säkerligen. Såg framför mig en extrapolation av vad som kunde ha fortsatt om inte om varit. Kontrasten så stark att ögonen blev trötta. Jag såg en ekvivalent till Ex mitt i det som Hon jag älskar och jag har skapat. Som är mitt mer än jag någonsin upplevt att något varit.

Mitt i vårt varma, ”bruna-luddiga-blommor-som-vi-köpt-på-rusta-tapetserade” kök med stor baslåda och fullt av små vrår där ingen städar speciellt noggrant. Ett kök där de vi tycker om kommer och går som de vill. Ett kök där det brottas på golvet, där det älskas på det gaffelmärkta köksbordet, där gamla hundar lättar på trycket, där vasständer slåss, där grodor hoppar, där skuttiga ben dansar, där det röks under fläktar, där möss springer för livet och där det går åt en platta kaffe i månaden.

Ex var nästan där. Och det var faktiskt ganska fasansfullt. Doften av rädsla, ängslan, osäkerhet och ett visst mått av offeridentitet reagerar med den fräna smaken av tilltvingat initiativ och med desperata handgrepp påsminkad hjärtlighet och de osynliga gaserna blir nästan till fast material

Nu var hon ju inte Ex, och tur var väl det. Hon var faktiskt trevligare. Men det var ändå svindlande och det ett par frågeställningar.

Hur kunde jag vara så obegripligt totalt jävla förståndshandikappad i huvudet? Var jag så in i bänken rädd för att såra, var jag bekväm, rädd för att vara ensam, eller tyckte jag att jag stod i skuld? Det sista ligger nog närmast, även om allt säkerligen stämmer.

Och i mer allmänmänsklig bemärkelse – vad får människor att bli kalla eller varma? Jag är säker på, och mitt hjärta kokar av lycka just därför, att de som när de är små får höra att vasständerna går på badhuset när de är små kommer att bli varma som stora.

Och jag är själv oerhört lycklig över att åter få vara den galning mina föräldrar en gång tillät mig att vara. Och att jag i Hennes sällskap blir just en fullkomlig galning. Att jag får dela livet med henne och Den Lille och att det får bli som det vill. Att allt får vara som det är, eller som det vill.

En varm fullkomlig galning. En glad kille. Som svalkar sig med några glas vitt utan fruktan. 

The radiance of innermostness going both directions, increasing amplitudes crosswise. I sense the waves of becoming one yet at the same time more. It started with words, escalated into urges yet urges. On days like this, especially - days succeeding emancipation of urges – the vibration becomes almost perceptible to senses. Almost but still not. A carrier wave for overall perception of reality is what it is. Indescribable.  

Dimman sänker sig och gör det lättare att se. Urskilja.

Staplat ovanpå fundamentet finns glädjen över att få bo här på gården, de äkta och okonstlade människorna, djuren och deras pälsiga närvaro, det krispiga klimatet, den lilla, lilla staden och dess fördelar. Friheten att vara mig själv. Att bo i ett hem. Mitt eget för första gången. Tillfredsställelsen i att få existera som E. På riktigt. Och den gränslösa lyckan i att få umgås med Den Lille.

Allt detta vilar på en händelse, en känsla, en eld. Och den i sig helt dess konsekvenser är det underbaraste som någonsin inträffat.

Att Hon finns. Att jag får vara i hennes närhet och att hon väljer att finnas i min. Hennes skönhet, eld, sprudlande inre, hennes gränslöst vackra linjer och vrår. Det hon skapar i mig varje gång våra ögon möts. Den värme som bara finns där så fort jag tänker på henne. Hettan och dess uttryck. Hennes sinne, dess rörliga stabilitet. Hennes knyckar.

Där finns en eld som bränner. Ibland döljs lågorna och glöden lite av vad de värmer. Men den finns där och tilltar underligt nog.

En anspråkslös och tyst balans.

I frost och kyla ett slags sans.

Jag lever med i vad som sker.

Och saknar Den Lille allt mer och mer.

Jag ser förändringar i världen.

Men inget här i egna härden.

Jag får just inte mycket gjort.

Men detta är nog ganska stort.

Och ändå känns det som det ämnar

Att bli sådant som avtryck lämnar.

För första gången på 18 år samtalade vi i över en timme, bara hon och jag. Och ingen av oss höjde rösten, avslutade samtalet eller klagade över den andre. Det var en stor liten händelse.

Inga stora ord. Inget rotande. Inget sliskigt försonande. Inget skitsnack. Inget anklagande, utredande eller tjafs.

Men jag förstår. Turer och glapp. Förhoppningar, orealistiska sådana. Och hon har inte varit snäll mot sig själv. Inte andra heller. Men hon har, liksom jag, haft en väldig tur till slut.

Hm. En stor liten händelse. Mycket glad att jag till slut bjöd till en liten, liten smula. Varför jag inte gjort det gentemot henne tidigare tänker jag inte ens spekulera i. Det får ha varit som det vill.

En ny bekantskap faktiskt. För när man till slut började lyssna lite. Kika lite. Så såg jag mer saker. Ytan var avvisande men där inne pågår saker som glädjer mig.

Vi är absolut inte lika. Men inte helt olika.


Och jag ser att jag har något att ge henne. Någonstans.

Det kryper i mig varje gång jag närmar mig detta anrika lärosäte. Jag har längtat dit större delen av min barndom. Har bott där större delen av mitt liv. Och ändå vet jag med berggrundens säkerhet att jag aldrig någonsin mer kommer att vilja bo där igen.

 Jag var där 15 minuter idag. Det var 12 för mycket.

Åkte en sväng. Jobb. Faktiskt.

På tvärs mot tidigare riktning. Men korsande samma land. Samma platser men sett med rät vinkels aspekt gentemot tidigare. Mentalt som geografiskt.

Tankarna som funnits där förr. Den där avtagsvägen. Statoil i den lilla staden därmellan. Hur jag känt då jag stannat där tidigare. Och hur det känns nu. Obegripligt läckert. När jag för sex år sedan åkte på åsen över sjön söder om viken. Vad jag tänkte då. Hur jag levde då. Vad jag kände då. Och hur jag lever nu. Läckert. Riktigt läckert.

Drar mig oundvikligen tillminnes hur det var förut. Undanflyendena. tillbakahållandet av det där flödet som nu finns. Det odefinierbara flödet som innehåller men inte består av av ord, kärlek och äkthet. Och de mekanismer jag utvecklade för att dämpa.

Jag har haft tur. En så obegripligt mikroskopisk chans har för mig materialiserats till en underbar realitet. Menat, så är det nog snarare.

Jag är sannolikt ensam om att denna kväll kort stanna till vid en strand på vägen hem. Stranden där Hon och jag gjorde en magisk sten till vår egen. Troligen är jag också ensam om att i egenskap av slipsbärande grisbonde lämna bilens värme en stund och låta den iskalla sanden värma mina bara fötter denna första frostnupna och kompromisslöst månbelysta oktoberkväll.

Inom mig rullar brinnande tumult av fullkomlig lycka.

Så många trådar. Så fantastiskt och så absolut fullkomligt.

Jag älskar att leva. Absurt mycket. Och det är Henne jag har att tacka för det. Tack, min älskade. Tack, tack och åter tack.

Igår kväll satt jag här ute. Det var alldeles mörkt uppåt. Gästriklands sannolikt enda fasadbelysta lada gav ett svagt ljus i fonden. Skådade stjärnorna över taknockens karaktäristiska vinkel.

Sett från uteplatsen i mörkret händer något magiskt med de vita vindskivorna när dess spets som pekar rakt upp i det oändliga, stjärnbeströdda. Det är så mörkt här om nätterna att man inte enbart ser ljuspunkterna. Man ser också de miljoner och åter miljoner av mer avlägsna stjärnor som samlas i fält som en fond kring de ljusa punkterna. Som likt ett raster efterhand inte går att urskilja som egna ljuskällor utan blir till just en fond.

Vindskivornas vinkelspets lyfter huset och dess innevånare rätt upp i universum. Gör det till en del av det största som finns med oändligt många ljuspunkter och en skiftningsrikedom som ögat inte kan se men som efter optiken ändå träffar rakt i själen. Rakt i hjärtat. Där det största av allt sker. Det bor mycket kärlek och skratt i det här huset. Riktigt mycket. Kanske kan de höra vårt meningslösa pladder någonstans därute.

Kanske suckar någon marsian över våra hopplöst dåliga ordvitsar och kanske tycker en utomjording att vi är utomordentligt löjliga när vi stoppar pruttkudden innanför byxan och slår våra kloka bakar ihop. Utomjordisktordentligt, kanske. Men kanske att någon som tittar på ”The Galaxies Funniest Home Videos” skrattar en smula. Hoppas det. För vi sänder live via nocken. Så kan det vara.

Innanför fasaden hörde jag några ivriga möss kuta runt och leta fram popcornen och de hyrda filmerna (”de tre musketörerna” tillsammans med musungarna, och lite ”mus-mys-movies” efter småttingarnas läggdags) inför lördagsmyset.

Två stjärnskott, lika många dunsande äpplen från äppelträdet nedanför och fyra förbiglidande satteliter hann jag få fatt på innan de lätt frusna tårna och en kissnödig hund sade åt mig att det var dags att låta stjärnorna vara för sig själva en stund.

Två stjärnskott. Två önskningar. En av dem uppfylldes inte helt oväntat men ändå till min stora tacksamhet inte långt därefter. Den andra var mer långsiktig, och riktigt, riktigt stor. Så den ska jag vara alldeles knäpptyst om.

Inte för att jag har något att önska. Precis ingenting. Ja, just det. Schhh…. Tyst som musen. Fasadmusen. Med familj.

Det var länge sedan jag drömde den nu. Den där drömmen som tidigare kom med jämna mellanrum. Den enda som någonsin väckt mig i det där förskräckta tillståndet.

En lång tankebana påminde mig om den idag. Riktigt, riktigt lång. Men dess beskrivande får vänta alternativt utebli.

En liten undertecknad. I skolan. Var klassens slagpåse. Blev sällan arg. Väldigt sällan. Varannan månad, kanske. Men då blev jag fullkomligt skogstokig. ”Nille farlig”, kallade de fenomenet för.

Jag skrek och sprang, försökte slå de andra men ganska förgäves. De var 17 stycken. Istället brukade de fånga in mig. Dra med mig in under den staty föreställande tre fåglar som fanns på gräsmattan mellan skolgården och fotbollsplanen. Några gånger klädde de av mig där. Någon gång kissade jag på mig. Och på dem.

Drömmen har försvunnit, tagit semester eller vad det nu kan vara. En hågkomst av den var allt för denna gång. Jag är tacksam för detta mönsterbyte. Ett i ett större, anar jag. Den glada killens tribut.

En liten N, paralyserad av rädsla för allt möjligt och rekursivt hämmad i en liten byskola. Roligare kan man ha det.

Och alltsedan dess har jag haft det också. Via mer eller mindre raka omvägar. Eller krokiga raksträckor kanske passar bättre.

Livet är underbart. Och utan fåglarna hade det nog inte blivit så underbart trotsallt. Nu verkar de fått vingar och det är en hisnande känsla.

En signifikant förändring har inträtt. Omärkligt, som alla verkligt stora förändringar.

Och den spränger vallar, fastän jag sedan länge varit övertygad om att inga fler vallar fanns att spränga.

Bortom det febrila, det intensiva, glödande, passionerade. Bortom attraktion, lidelse, åtrå och spiraler av begärstillfredsställelsebegär. Bortom euforisk lycka, fullkomlighet, djup samhörighet, förståelse och trygghet. Bortom skutt, sång, skratt och spex.  Bortom insikter om livet och lusten. Bortom djup överensstämmelse, symfoni i själva besjälandet.

Där bortom finns något mer. Något som närmast känns resolut. Absolut. Och ändå kittlande. Det borde vara en paradox men är det inte. Definitivt tvärtom. Det handlar inte om en vilja, för det är inte valt. Det bara är. Kanske är det en insikt. Må vara hur det vill.

Det är ett lugn och en upphetsning i samma känsla. Det är berusande och sugande i sin passion och djupa, eldiga åtrå samtidigt som det är avslappnat, tryggt och synnerligen närvarde utan att ord, beröring eller ord ens antyder dess existens.

Det bara är. Bortom fullkomligt. Bortom euforiskt. Bortom begriplighet.

En dimension av kärlek jag inte trodde kunde finnas. Jag är uppriktigt förvånad. Och ordet lycklig är sedan länge otillräckligt.

Den sista att oroa sig, det är jag. Den sista att måla upp horribla scenarier utifrån små avvikelser. Har fnyst föraktfullt åt de som ägnar sig åt det.

Tji.

När det väl slog till, då gjorde det ordentligt. En acceleration som på sekunder förvandlar lugn till fasa. Som öppnar avgrunder i sinnet och får pulsen att skena, blicken att fladdra och bilder att flimra. Jag skådade den skräcken. Den av att den jag älskar mest av allt skulle kunna ha skadas. Att hon bytt låt och hamnat i en stenig kohage. Muuusik…

Helt utan anledning, dessbättre.  Några fåniga radiovågor som inte ville komma fram till någon som träffade en vän vid vägen.

Jag tänker fortsätta att vara den som inte oroar mig. Och låta denna upplevelse bli en källa till just det förhållningssättet. Fortsätter att roa mig istället. Och glädjas åt vänner vid en vägkant. Sådant gillar jag. Skarpt.

Och till Henne: Jag gillar att du stannar och pratar. Ändra för guds skull ingenting. Lova det. Själv hade jag gjort precis likadant.

Så fullt av innehåll och mening. Och ändå så lekfullt och lätt.

Så vansinnigt brännande. Och ändå så fullkomligt i balans.

Så intensivt dragande, stretande, sugande. Och ändå så ljuvt och tryggt.

Så vackert, finstämt och harmoniskt. Och ändå så köttsligt, eggande och extatiskt.

Detta vi har. Så stort och fantastiskt. Och ändå så okomplicerat.

Det var bara ett par futtiga dagar. Och en beklämmande värdelös liten patetisk ynka natt. Det var allt. Borta från henne. Från gården. Hemifrån.

Med trevliga danskar, kollegor jag börjar förstå att jag tycker om och frågeställningar som tilltalar innanmätet på det som sitter ovan mina axlar.

Detta hade varit drömmen i mitt gamla liv. Jag hade kunnat jobba, verbalisera och skratta fackmässigt. Kanske drivit lite med någon. Och sedan, när mörkret sänkt sig, kliva ut i en stad jag känner väl och ta för mig av vadhelst jag varit sugen på. Ta ikapp vad som saknats.

I mitt nya liv var det inte precis tvärtom. Kunde knappt andas. Saknade henne bortom all begriplighet. Särskilt sedan mörkret sänkt sig. Lusten att ta för mig när jag inte borde är helt utraderad. För hos henne, kring henne och i henne finns precis allt jag någonsin drömt om eller önskat mig. Varenda liten vibration. Varenda skiftning, rörelse och smak.

Känner inte igen det. Älskar istället varje ögonblick. Det saknas inget. Det finns inget att ta ikapp. Inget att fly från. All energi leder istället hit. Hem. Till henne. Gården. Till fullkomligheten.

Lite skrivklåda som tog sin väg ut genom fingrarna i en ovanlig form. Tur man är flugtolerant.

    Samma rutt som vanligt. En ganska lång sådan som snart skulle gå mot sitt mål - staden. Han hade känt hur den närmade sig honom. Ur skogen kom hus efter hus skuttandes mot motorvägen. Ystra hus, pigga av den fina luften men där i skogsbrynet händer ju inte så mycket så de var nyfikna på vad som händer nere på vägen - särskilt så här dags på morgonen då husets innevånare som regel låst dem och begivit sig iväg till något slags arbete. Efterhand bildade de grupper. Slöt förbund. Sneglade på varandra och började härmas. Konvergerade. Rader av helt likadana hus började dyka upp. Och flera rader. Mer eller mindre lika. Någonstans här och var brutet av något avvikande, ofta gult eller vitt och alltid fristående. Men även de påminde om varandra och med en tämligen fastlagd periodicitet dök de upp. Skogen försvann efterhand och byttes slutligen helt ut mot lyktstolpar. Av- och påfarternas frekvens tätnade och med den trafiken. Hus som var världar i sig började dyka upp. Monoliter, som hämtad ur en utomjordisk verklighet kantade vägen. Somliga utan fönster, andra helt i glas. Men inget av dem gav något besked om hur de mådde. De var inte nyfikna. Inte på omvärlden utan hade fullt upp med sitt. Precis som staden. Den stora staden.

     Flugan hade varit med från den djupa skogen i en annan värld. Hemifrån, allså. Den hade övernattat i bilen och visste inget om att den följande morgon skulle komma att bli en av stadsfluga. Den senaste timmen hade den förundrat vandrar i sin nya verklighet. Ett begränsat men stort utrymme med underlig luft. Kall. Konstgjord. Utrymmet hade väggar som till största delen växlade färg, något som sett genom flugans facettögon blev synnerligen förvirrande. På andra sidan väggen såg något intressant ut att finnas. Grönska. Landningsplatser. Mat. Men ingen doft kom och när han väl siktat in sig på ett mål var motivet förändrat. Där fanns något som doftade. Kemikalier, huvudsakligen men även lite organisk doft. En stor varelse med händerna utsträckta rakt fram sittandes nästan helt stilla. Såg mycket besynnerligt ut. Men flugan var hungrig så med jämna mellanrum sökte han sig till varelsen för en smakbit.

     Nu försvann byggnaderna. Vägen kantades istället av grå betong. Himlen försvann och täcktes av ett svart tak med distinkta installationer och med taktfast repetition natriumlampors ljusröda sken. Skenet kom i vågor genom takluckan av glas. Pulserande. Som ett hjärtas utstrålning. Som en längtan. En förnimmelse av livets mest basala mekanism trots att den emanerat av fullkomligt konstruerade föremåls framtvingade rörelse gentemot varandra. I motorn förbrändes diesel. Av dieseln blev det rörelse. Rörelsen fick ljusen att pulsera. Dieseln var således blodet i denna värld. Den vars kärna han nu närmade sig.

     Det enda som störde var flugan. Den hade varit igång i över en timme och han hade inte lyckats klappa ihjäl den, trots åtskilliga försök. Han ägnade nu flugan mer uppmärksamhet än vägen och förstod att det nog inte var ett i alla stycken säkert förfarande. Dags att prova nya metoder, således. Ner med rutorna. Men flugan höll sig listigt och vant kvar i mitten av kupen där turbulensen skyddade den från att sugas ut. Försökets enda verkan var att luften inne i bilen kom att lukta storstad. Dess sotiga feromoner talade sitt tydliga språk. De hade en puls, även de. Samma puls. Livet i staden. Mytomspunnet. Händelserikt. Fabricerat.

     Målet för resan var helt nära nu. Men istället för att lämna flugan därhän och låta den dö i en bil som skulle värmas till ofantliga temperaturer på gatan utanför ett kontor så fortsatte han striden. Istället för att låta saker och ting ha sin gång så fick en känsla av tävling sitt utrymme där och då. Han öppnade takluckan och började vifta ut flugan den vägen. Blicken var helt fäst på insekten. Inte på vägbanan. Inte på tunnelns väggar. Inte på den varningstriangel som stod strax efter kröken innan nästa tunnel. 

     Men riskerna till trots, eller kanske till tribut så fungerade planen. Flugan försvann ut genom takluckan och med en krypande känsla av att något var på väg att inträffa men med en övervägande fast beslutsamhet att vinna över sin plågoande stängde han takluckan samtidigt som han med blicken säkerställde att flugan inte återvände in i sista ögonblicket.

   Det sista han hann se var hur flugan satt på andra sidan glaset. På andra sidan. Så absolut underbart. Triumf! När han i 85 kilometer per timme förenades med den havererade tankbilen i ett brinnande moln hade hans ande denna bild att njuta av.